Public service största redaktion, Ekot, har gjort det otänkbara. En Hamas-kopplad aktivist har presenterats som journalist för svenska lyssnare. Det är inte ett misstag – det är en medieskandal som skakar själva fundamentet för Sveriges Radios trovärdighet.
Den 21 september 2025 avslöjade Doku att Ekot haft en medarbetare i Gaza, Baraa Lafi, med dokumenterade kopplingar till Hamas-finansierade bojkottkampanjer. Ändå fick hon höras i inslagen – som journalist, som medarbetare eller bara som ”en röst från Gaza”.
Ekots utrikeschef svarade:
”Helt uppenbart var inte vår research tillräckligt bra.”
Inte tillräckligt bra? Nej. Det är ett haveri.
Efter avslöjandet har Ekot meddelat att Baraa Lafi inte längre är medarbetare. Men skadan är redan skedd – lyssnarna har under lång tid lurats att tro att en Hamas-kopplad aktivist var oberoende journalist. Det här är inte bara en fråga om slarv, det är en fråga om trovärdighet. Och när förtroendet för public service redan är allvarligt skadat, vad mer missar Ekot?
Dokus granskning är både välunderbyggd och oroväckande. Den visar att public service – som vi alla tvingas finansiera – inte bara brustit i research och kontroll, utan i praktiken låtit en person med kopplingar till en terrororganisation få inflytande över vilka nyheter som når svenska lyssnare.
Och märkligt nog råder tystnad i stora delar av medielandskapet. Det borde ha utlöst en storm. Men inga stora rubriker i DN eller SvD. Ingen debatt i Aktuellt. När en mindre skandal briserar i en högerorienterad tidning haglar fördömanden. Men när det gäller Ekot vänder man bort blicken. Denna selektiva tystnad är talande: medierna skyddar sina egna.
Det här är inte bara en enskild skandal som endast gäller Gaza. Det är ett dråpslag mot förtroendet för hela Ekot. Om man missar det mest självklara – vad missar man mer?
Vi har sett signalerna tidigare. Våren 2025 skrev över 500 journalister i Sverige under Magda Gads upprop om Israelrapporteringen. Bland undertecknarna fanns SR:s egna Mellanösternprofiler Cecilia Uddén och Johan-Mathias Sommarström. I uppropet påstods att västmediernas rapportering bidragit till att legitimera det som ”många benämner som folkmord”.
Så vad är problemet? SR:s egna regler är glasklara: medarbetare får inte delta i politiska upprop. Just för att opartiskheten aldrig ska kunna ifrågasättas. Ändå skedde det.
Ekots rapportering har inte bara solkat journalistiken – den har också bidragit till den ensidiga bild som göder de propalestinska demonstrationerna på våra gator. När public service förlorar sin balans, blir journalistik till opinion. Och opinion blir till handling.
Därför kan Lafi-skandalen inte relativiseras eller förbigås med tystnad. Det handlar om något mycket större: journalistik som förvandlas till aktivism. Om lyssnare som har blivit lurade.
Och låt oss vara ärliga: det gäller inte bara Mellanöstern. Vad händer den dag kriget eller krisen står vid vår egen dörr? Kan vi lita på att public service då levererar saklig journalistik – eller får vi ännu en gång propaganda förklädd till nyheter?
Ekot är inte vilken redaktion som helst. Det är public service flaggskepp, betalat av svenska skattebetalare. Uppdraget är att stå över aktivism, inte dras ner i den.
Jag arbetade i 16 år på Sveriges Radio. Då var Ekot symbolen för saklighet och trovärdighet. Den redaktion lyssnarna kunde lita på. Den redaktion som andra medier och journalister högaktade.
Men nu - är förtroendet för Ekot förbrukat?! För om Ekot missar det självklara – vad mer missar man?
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.