Krönikor

Helene Bergman om ETC:s granskning av Kvinnokraft 4.0

Helene Bergman reagerar på Dagens ETC:s kritiska granskning av nätverket Kvinnokraft 4.0. Är det ett problem att svenska kvinnor bevakar islamistiskt kvinnoförtryck? På vems sida ska journalistiken stå egentligen?

Redaktionen

Dagens ETC har ägnat tid och kraft åt att granska ett islamkritiskt kvinnligt nätverk. ”Islamofobi” är återigen ett större problem i Sverige än kvinnoförtryck.

All lag som begränsar kvinnors frihet måste granskas som makt, och inte som skydd av identitet. När journalistiken undviker den prövningen och i stället granskar dem som ställer frågan, har den lämnat friheten därhän.

Jag förstår inte riktigt vad delar av svensk journalistik – i det här fallet Dagens ETC – ägnar sig åt längre. För mig finns det bara en relevant utgångspunkt i frågor som rör kvinnor och lagar: ökar detta kvinnors frihet – eller begränsar den? Allt annat är en omväg.

Jag har levt med den frågan hela mitt liv. Inte som teori, utan som erfarenhet.

Jag var rebell redan som tonåring. Jag har sett hur snabbt kvinnors frihet kan tas för given och hur snabbt den kan försvinna när normer blir lag, och lag blir kontroll. När makt byter språk, men inte innehåll.

Jag har bott i Turkiet. Jag har umgåtts med kvinnor som var genuint rädda. Inte för symboler, utan för tvång. För lagar och normsystem som hotade deras rörelsefrihet, deras självständighet, deras liv. De talade om sig själva som Atatürks döttrar – kvinnor som kämpat sig fria från religiös kontroll och som såg hur hotet sakta kröp tillbaka. De behövde inga experter som förklarade vad tvång innebär. De visste.

Det är den erfarenheten jag bär med mig när jag i dag läser texter som säger sig handla om kvinnors rättigheter men som snabbt förflyttar fokus. Från lagar och makt till avsändare och tonläge. Från frågan: Vad begränsar kvinnors frihet? till frågan: Vem säger detta – och varför?

Men tvång bryr sig inte om motiv. Tvång bryr sig inte om position.
Tvång bryr sig inte om rätt språkbruk. Antingen lever du under lagar och normer som begränsar ditt liv eller så gör du det inte. Antingen finns det ett reellt val eller så gör det inte.

Frihet prövas inte hos den som följer normen. Den prövas hos den som bryter mot den. När någon säger ”jag bär detta av frihet” är den enda relevanta frågan därför: vad händer med den kvinna som inte vill?
Kan hon ta av sig utan repressalier? Kan hon röra sig fritt, välja själv, lämna utan konsekvenser?

Om svaret är nej, då är det inte frihet – oavsett hur frivilligt valet beskrivs. Friheten är inte ett sidospår i den här debatten. Den är själva måttet.
Den fråga som kvinnor världen över, i varje tid och varje samhälle, har tvingats ställa: Vem bestämmer över mitt liv? När får jag gå? När får jag tala? När får jag klä mig, arbeta, älska och lämna?

Frihet är inget som delas ut av makten när den passar. Den måste krävas – om och om igen. Av kvinnor i olika länder, under olika system, mot olika former av tvång. Det är därför friheten alltid väcker motstånd. Den är besvärlig. Den stör ordningen.

Det är också därför journalistikens uppgift borde vara självklar: att ställa sig på frihetens sida när den står mot lagar och normer som begränsar kvinnors liv.

När journalistik inte längre klarar att göra detta, utan i stället börjar väga ord, intentioner och möjliga reaktioner, då har den tappat riktningen.

Det är inte där kvinnors frihet vinns.

Den vinns genom att våga ställa den enklaste – och svåraste – frågan av alla:
är detta ett steg mot frihet, eller ett steg mot tvång?

Allt annat är distraktion.

Helene Bergman

Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.