Det som skedde på Götaplatsen i lördags den 11 oktober var mer än en manifestation mot antisemitism. Det var en återerövring av det offentliga rummet – av stillheten, värdigheten och rätten att minnas utan att hotas.
Medan propalestinska demonstrationer hölls i Stockholm, var det tyst i Göteborg. Men i tystnaden anades något nytt: en omgruppering. Röster i Stockholm talar nu om att “föra kriget hit om det är över i Gaza.”
Under två års tid hade Vasaplatsen varit ockuperad av tält, banderoller och slagord. Aktivisterna kallade platsen för “Gazaplatsen”. Men i november 2024 revs tältlägret, och platsen stod åter fri.
Den 7 oktober 2025 förändrades allt. Under de tre stora almarna, där lövverket bildar ett stilla valv, samlades över 300 människor – judar och icke-judar – för att hedra framför allt de judiska kvinnor som torterades, våldtogs och mördades för två år sedan.
Vi lade ner en krans, tände ljus och skapade en blomstergrav. Det var vår plats. Vår stund. Vårt motstånd. Polisbevakningen var omfattande, större än någon sett på år. Det märktes att allvaret hade nått också myndigheten. Men när poliserna började lämna platsen hände det som skulle förändra allt.
En grupp propalestinska aktivister rusade fram, trampade på blommorna och kastade vår krans åt sidan. Skändningen skedde mitt framför ögonen på de sista vittnena – och polisen gjorde ingenting.
Det var då motståndet föddes. Adam Cwejman skrev en ledare i Göteborgs-Posten. Christian Petersson framträdde i ett inslag på Riks. Den tysta blomstergraven på Vasaplatsen blev en symbol för något mycket större: Att hatet inte längre kunde bortförklaras som “yttrandefrihet”.
Men det var inte polisen som till slut satte ner foten. Det var vi. Undertecknad och Caroline Thelning. Och alla de andra människor – judiska och icke-judiska – som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet.
Fyra dagar efter minnesstunden på Vasaplatsen låg Götaplatsen tyst, när människor, flest judar hade en manifestation mot antisemitism. Trots att det var lördag fanns det ingen motdemonstration. Inga flaggviftningar, inga slagord, och inga trummor. Bara en dialogpolis och en piketbil på gatan nedanför. För första gången på länge höll sig de propalestinska grupperna borta. Och jag tänkte: har motståndet äntligen fått effekt?
Samma helg pågick fredsförhandlingar mellan Israel och Hamas, med Qatar och Egypten som medlare. Kanske var det därför gatorna låg stilla? Kanske blev det svårt att mobilisera vrede just när parterna – om än tillfälligt – försökte tala om vapenvila?
Men kanske var stillheten i Göteborg mer än en paus? Kunde den vara ett tecken på att något vänt? Att det inte längre var självklart vem som fick skrika högst, eller vem som ägde gatorna?
Det lågaffektiva bemötandet, som svensk polis tillämpat sedan den 7 oktober 2023, har inte lönat sig. I Sverige har de skrikiga och våldsamma börjat ge blommor och diplom till polisen - för ”gott samarbeta.” När dialogpolisen i Göteborg hyllades av den propalestinska rörelsen för sitt ”fina arbete”, blev bilden klar: de som skapade kaoset tackade ordningsmakten för förståelse. Vad som skett utanför riksdagen, där ledamöter som Jessica Stegrud och civilminister Carl-Oskar Bohlin utsatts för hot och trakasserier, visar hur långt normaliseringen har gått.
Om motståndet hade kommit tidigare – särskilt från polisens sida – hade mycket sett annorlunda ut. Om någon redan då dragit gränsen mellan hat och yttrandefrihet, hade inte Vasaplatsen behövt bli Gazaplatsen. Samma dag 11 oktober, som ropen ekade över Odenplan i Stockholm, låg Götaplatsen i Göteborg alltså tyst.
Två städer. Två verkligheter. Men kanske var tystnaden också något annat – en paus före nästa våg. Från Stockholm rapporteras att den hårda kärnan haft interna möten hela helgen. Möjligtvis omgrupperar de nu? Samma grupper har också öppet sagt att “kriget ska föras hit om det är över i Gaza”.
Men varför var det tyst i Göteborg? Varför demonstrerade man i Stockholm? Och varför känns det som om hatet i Göteborg bara tog en paus – som om tystnaden själv väntar på nästa signal? Det är den frågan vi måste våga ställa igen – innan tystnaden och passiviteten återigen blir ett sätt att fly.
Helene Bergman är journalist, författare och ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Hon rapporterar regelbundet för Riks.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.