Helene Bergman: Se pojkarna – innan vi förlorar dem

I Dagens Nyheter skriver Kristofer Ahlström om unga män som ”gooners” – killar som fastnar i ändlöst porrsurfande, som ersätter livet med skärmar och ritualiserad onani.

Det är en intressant iakttagelse. Men det är också ett skolexempel på något djupt problematiskt i svensk kulturjournalistik. När flickor mår dåligt talar medierna om strukturer. När pojkar mår dåligt talar medierna om beteenden. Det är skillnaden mellan att vilja förstå och att vilja förklara bort.

Kvinnors smärta blir till samhällsanalys. Mäns smärta blir till moral. Så har svensk journalistik sett ut i decennier. När en ung kvinna far illa får vi rapporter om normer, förväntningar, psykisk ohälsa och samhällspress. När en ung man far illa får vi rubriker om ”problembeteenden”, ”toxisk maskulinitet” eller som nu: ”gooning”. Det är en reflex: Kvinnan analyseras. Mannen bedöms.

Jag säger det som någon som arbetat med feministiska frågor i femtio år: detta är feminismens blinda fläck. Den feminism som lärde oss att se kvinnor lärde oss aldrig att se män. Och nu får det konsekvenser.

För sanningen är att unga män i dag är en av Sveriges mest marginaliserade grupper. De halkar efter i skolan, de blir relativt sett färre på universitetet, de är oftare ensamma, oftare deprimerade, oftare utan framtidsplan, deras sexualitet misstänkliggörs, deras manlighet skambeläggs, deras roll i samhället suddas ut.

Detta är strukturer. Men de behandlas aldrig som det. När en pojke flyr in i spel, porr eller isolering blir beteendet rubriken – inte orsaken.

Ahlström gör det som så många manliga kulturjournalister gör: han anar problemet – men vågar inte gå in i det. Han skriver att porren är ”självmedicinering” och ”skyddsmekanism”. Bra iakttagelse. Men sedan stannar det. Dörren öppnas – men han kliver inte över tröskeln. För kliver man över tröskeln måste man ställa den fråga som ingen i svensk medievärld vill formulera: Vad är det i dagens Sverige som gör att unga män känner att de behöver medicinera sig själva?

Den frågan är farlig. Den ruckar på en hel berättelse. Den kräver att vi tar mäns psykologiska och sociala smärta på allvar.

Vi måste börja se pojkar och män med samma journalistiska skärpa som feminismen en gång gav kvinnorna: som subjekt, som människor, som bärare av en historia och ett sammanhang. Inte som bekväma förklaringar på andras lidande. Först då kan vi förstå varför så många unga män flyr in i porren. Och först då kan vi bygga ett samhälle där både män och kvinnor får plats – på riktigt.

Helene Bergman