Helene Bergman skriver om två helt olika politiska manifestationer i Göteborg. På den ena firar exiliranier angreppet på den islamistiska diktaturen. På den andra hyllas den iranska regimen som martyrer. Både grupperna har rätt att demonstrera, men vi kan inte vara likgiltiga för vem som säger vad.
I centrala Göteborg utspelades i helgen två olika scener som säger något om vår tid. På Götaplatsen firade exiliranier en diktaturs fall. Några kvarter bort hyllades samma regim som martyrer. Det är demokrati. Men det är också en del av den globala konflikt som Sverige nu är en del av.
I nättidningen Doku kunde man läsa om de två helt olika manifestationerna. På Götaplatsen dansade tusentals exiliranier i vårsolen. Lejonet-och-solen-flaggan vajade bredvid Sveriges, USA:s och Israels flaggor. Glädje. Lättnad.
Längre ner på Avenyn, på Gustaf Adolfs torg, hyllades Ali Khamenei som martyr. Där vajade den islamiska republikens fana. Där syntes flaggor för Islamiska revolutionsgardet och Hizbollah. En kvinna gratulerade ”vår älskade ledare” till hans martyrskap och riktade anklagelser mot dem som firade regimens fall.
Två torg. Två berättelser.
Att på ett svenskt torg hylla en teokratisk maktstruktur som under decennier begränsat kvinnors frihet är inte en neutral handling, det är en värderingsmarkering. Och den måste få sägas vara djupt problematisk. Det offentliga rummet är inte bara en geografisk plats. Det är den svenska statens demokratiska infrastruktur. Där möts medborgare som protesterar, firar och sörjer. Där utövar vi våra friheter.
Men när symboler och budskap kopplade till andra staters maktapparater ges utrymme på våra torg sker något mer än bara en demonstration. Då används vår frihet för att driva andras staters agenda. Det är inte förbjudet. Men det är inte neutralt.
Staten bär ytterst ansvaret för den ordning och säkerhet som gör det offentliga rummet möjligt. Inte genom att tysta människor. Utan genom att förstå när gränser prövas.
Det vi såg i Göteborg var inte bara två demonstrationer. Det var två oförenliga berättelser. Människor som flytt en teokratisk diktatur. Och människor som hyllar samma maktstruktur som motståndets centrum.
Det är inte bara politik. Det är existentiellt.
Under månader – ja år – har Göteborg blivit en återkommande scen för dessa motsättningar. Varje söndag upprepas ritualen. Flaggor. Banderoller. Slagord. Det som började som solidaritet har gradvis blandats med symboler för militära och religiösa maktstrukturer.
Sverige är medlem i Nato. Vi är del av en säkerhetsordning som Iran och dess allierade öppet motsätter sig. Samtidigt kan symboler för dessa aktörer bäras öppet på våra torg.
Det är demokrati. Men det är också ett uttryck för den globala konflikt som Sverige nu är en del av. Och den konflikten försvinner inte bara för att den utspelar sig under en svensk vårhimmel.
Göteborg ska vara en fristad för dem som flytt maktmissbruk och religiöst förtryck. När samma maktstrukturers symboler marscherar på våra torg är det inte bara ännu en demonstration. Det är en påminnelse om att demokratin kan användas även av dem som föraktar den.
Det är tillåtet. Men det är inte betydelselöst. Om den vill kan demokratin överleva sina motståndare.
Men den överlever inte den egna befolkningens likgiltighet.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.