När Sveriges minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, förföljs av propalestinska demonstranter i Stockholm slår rubrikerna till. Politiker och media verkar chockade. Som om det här vore något nytt.
I Göteborg har vi levt med detta sedan maj 2024. Då upprättades ett illegalt tältläger på Vasaplatsen. Därifrån spred sig ett klimat av hot och våld. En frilansjournalist fick näsbenet brutet och vågar i dag inte längre arbeta på Göteborgs gator och torg. Han tystades. Andra har valt motsatt väg och rapporterar mer än någonsin, trots hot och trakasserier.
Vid Palestina-demonstrationer har deltagarna viftat med stora flaggor framför journalisters kameror. De har slagit flaggpinnar i huvudena på journalister och försökt stoppa rapporteringen. Jag har själv blivit hotad, knuffad, nedtvingad på gatan från trottoaren av demonstranter – medan polisen stod bredvid och tittade på.
Göteborg har blivit staden där frilansjournalister tvingas bära skottsäkra västar. Där hoten inte bara riktas mot vårt arbete, utan mot oss som människor. Blickarna jag mött från demonstranter, deras hotfulla närhet, var något jag aldrig tidigare känt – inte ens under mina år som reporter i Betlehem under Andra intifadan eller i Zimbabwe, Turkiet och Bangladesh. Och mitt i allt detta stod Göteborgspolisen – passiv.
Detta är inga journalistiska överord. Det är dokumenterat. Videor och vittnesmål finns på X, YouTube och olika nätforum. Själv har jag lagt ut material både på X och Kärringbloggen. 118 polisanmälningar kopplade till Israel–Palestinakonflikten i Göteborg har inkommit sedan april 2024, de flesta med koppling till demonstrationer och tältlägret.
I Almedalen i somras, vid ett seminarium om svensk rättssäkerhet, frågade jag rikspolischefen Petra Lundh om hon kände till våldet mot journalister i Göteborg. Hennes svar kom utan tvekan: ”Nej, det känner jag inte till.” Ändå har Göteborg haft tältockupation, hot och våld mot journalister sedan maj 2024.
Att rikspolischefen inte visste vad som pågått i landets näst största stad – samtidigt som hon deltog i ett seminarium om svensk rättssäkerhet – är mer än en detalj. Det är ett symtom. Ett symtom på en blindhet – eller ovilja – hos både polisledning, politiker och medier.
Göteborg har ofta varit en testarena för politiska ytterligheter. EU-toppmötet 2001, nazistmarscher, islamistiska grupperingar. Ändå vill ingen se när samma mönster upprepas. Det är först när huvudstaden skakas, när en minister själv blir förföljd, som man slår larm.
Problemet är dubbelt. Dels demonstranter som använder hot och våld för att tysta oliktänkande. Dels myndigheter som inte vågar stå upp för grundlagsskyddad journalistik, och för den demokratiska rätten att bevaka och rapportera. Genom sin passivitet har Göteborgspolisen har i praktiken gjort sig till demonstranternas bundsförvanter.
Vad polisen tycks ha glömt – eller valt att ignorera – är att hot och våld mot journalister är brottsligt, och att polisens uppgift är att skydda oss. Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen gäller även på Vasaplatsen.
Så när Stockholms politiker och medier nu är ”överraskade”, vill jag bara säga: titta på Göteborg. Vi såg det komma. Vi varnade. Vi dokumenterade. Och vi stod ensamma, medan polisen vände bort blicken.
Rättssäkerheten börjar med att polisen skyddar yttrandefriheten – inte blundar för den.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.