På P1 Kultur hör jag en ung feminist tala om sin film och säga, nästan spotta ur sig orden: ”den jättekåte mediemannen.” Jag stannar upp. I min tantgubbenfald tänker jag: men vad menar hon – ska inte män vara kåta? Är det eunucker vänsterfeministerna vill ha? Samma dag läser jag i ETC hur Selma Brodrej skriver att ”äldre kvinnor är de nya misogyna gubbarna.” Då förstår jag: de vet inte vad frihet är.
Det är något djupt ironiskt i hur vänsterfeminister numera låter. De har läst genusvetenskap på universitetet men aldrig levt i verkligheten. De tror att kvinnokamp handlar om ord och teori, inte om liv, mod, hunger och civilkurage.
På 70-talet behövde vi inga trigger warnings. Vi behövde lönekuvert, daghem och rätten till våra egna kroppar. Vi förstod att frihet alltid kostar något – och vi var beredda att betala priset.
Dagens vänsterfeminister? De påminner mer om nunnor än revolutionärer. De måste försvara sin dygd som om patriarkatet lurade bakom varje puss. En man lutar sig fram – och de ropar på mamma staten.
För nu är det ju kvinnor överallt: läkare, tandläkare, kommunchefer, landstingsdirektörer, ja, nästan halva riksdagen består av kvinnor. Och i rättsväsendet sitter rikspolischef Petra Lundh på toppen.
Och hur har Sverige blivit?
Ett land där kvinnlig makt blivit moralens väktare – medan svenska män hukar.
Ta bara fallet med Micke Leijnegard. Två pussar – och en dom! Hade det hänt på en personalfest på Sveriges Radio på 80-talet hade kvinnan bara sagt ifrån, kanske skrattat åt honom och gått vidare. Nu blir det rättssak, moralpanik och offerkofta.
Jag såg en kommentar på min blogg Kärringbloggen som undrade: ”varför förläts Leijnegard först, och sedan anmäldes han?”
Kanske därför att någon annan feminist triggade henne. Så är det numera. Feminister hetsar varandra – i en tävling om vem som är mest kränkt, mest ren, mest dygdig.
Det är som om vänsterfeminismen förvandlats till en ideologi mot livet självt. Män ska vara skuldtyngda, kvinnor ska vara kränkta, och allt som en gång kallades passion har blivit ett brott mot genusordningen.
När Selma Brodej kallar oss äldre kvinnor för ”misogyna gubbar” visar hon bara sin okunnighet. Hon vet inte att det var just vi ”gubbtanter” som rev upp lagar, utmanade patriarkatet och vågade älska både män och livet – utan att be om ursäkt.
Vi var fria därför att vi inte var rädda.
Och det, Selma, är något du inte lär dig på genusvetenskap.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.