Sedan flera år tillbaka har vi kunnat konstatera att äldrevården går på knäna. Skräckexempel på hur äldre matas på undermåliga sätt, glöms bort eller får fel medicin har blivit vardag. Men problemen som uppdagats de senaste månaderna tar ändå priset. Nyheter om att äldre kvinnor våldtas av manlig personal avlöser varandra.
Sedan 2021 har nästan 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 polisanmälts, enligt en kartläggning av kriminologen Anders Östlund. Vad vi ser i nyhetsflödet är bara toppen av isberget. Brottsofferjouren bedömer att mörkertalet är betydligt större. Det var exempelvis inte många dagar sedan SVT rapporterade om att Stockholms stad avstod från att polisanmäla en misstänkt våldtäkt i äldrevården.
Det talande är att det drabbar just de mest sårbara. Inte ens dem kan svenska samhället i dag försvara. Tvärtom liknar situationen att vi överlämnat dem åt detta öde på ålderns höst.
Men någon gör väl något åt saken? Eller?
Under de senaste månaderna har regeringen presenterat vissa åtgärder. Statsministern skriver på X att de som begår dessa brott bör utvisas. Det är en rimlig ståndpunkt, men svenska domstolar är sedan länge ovilliga att utfärda utvisningsbeslut, trots lagändringar som syftat till att underlätta detta.
Regeringen har även gett Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga registerkontroller och förbättra informationsflödet till brottsbekämpande myndigheter. Därtill kommer lagar som träder i kraft 1 mars 2026, där kommuner får rätt att begära utdrag ur belastnings- och misstankeregister inför nyrekrytering.
Åtgärderna är inte dåliga, men knappast tillräckliga. Om något visar de hur illa läget varit hittills; att man inte ens haft grundläggande kontroll.
Vad åtgärderna också hintar om är att regeringen inte avser att göra mer för att råda bukt på våldtäkterna på våra äldre. I skrivande stund blev underteckand varse om att en presskonferens skulle hållits om ämnet under förmiddagen, onsdag. Den blev dock uppskjuten. Anledningen till detta vet vi inte. Men i ärligthetens namn, om de inte ska presentera något mer än åtgärder i denna stil behövs det inte. En ytterligare “kriskommission” hjälper inte.
För ingen av åtgärderna kan förhindra att nya övergrepp begås av (framtida) förövare som redan jobbar inom äldreomsorgen. Rimligvis kommer regionerna, som vilka styr vården i landet, inte besluta om att sparka massa människor för brott som inte begåts. Icke att förglömma att äldreomsorgen redan idag går på knäna och många kämpar för att få allt att gå runt. Skulle en portion av arbetskraften försvinna från ena dagen till andra skulle enorma problem uppstå.
Emellertid är situationen sådan att vårt land kryllar av män som vill förgripa sig på de mest utsatta i vårt samhälle. Lika självklart är det att Sverige inte lidit av denna typ av brottslighet tidigare, utan att den är ny. Det är ingen långsökt gissning att anta att alla dessa gärningsmännen delar vissa demografiska attribut. Exempelvis att de är män och har sitt ursprung i annat land än Sverige.
En, i teorin åtminstone, simpel lösning vore därför att, genom lag, begränsa vilka som kan anställas i dessa verksamheter. För en regering att föreslå något sådant skulle vara mycket svårt.
För att ersätta försvunnen personal skulle man tvingas tvingas höja löner drastistk och förbättra arbetsvillkoren för alla inom äldreomsorgen (och sjukvården som helhet). Om något är detta väldigt dyrt. Det råder ingen brist på kvinnor som vill jobba inom vårdyrken i Sverige. Bara kvinnor som vill jobba inom äldreomsorgen under dagens villkor. Dyrt och tidskrävande är en sak. Att regeringens reformutrymmet i budgeterna läggs på annat viktigt är en annan.
Men efter att ha följt Tidöregeringen denna mandatperiod och fått förståelse för hur de agerar kan en kvalificerad gissning göras över att denna typ av resonemang inte ens finns i regeringens tankevärld. I stället lyfts kartläggningar och utredningar som svaret på det mesta. Som om de bara har ett enda verktyg kvar i verktygslådan.
Och som uttrycket lyder: För den som bara har en hammare ser allt ut som en spik.
Strax innan Lucia förra året konstaterade kriminologen Östlund att eftersom många utsatta är beroende av personal i hemtjänsten måste hela äldreomsorgens ansvar och kontroll ses över – både för att förebygga och upptäcka övergrepp.
Delar man Östlunds problemformulering hjälper regeringens åtgärder bara till hälften. Som sagt, det är inte bara en fråga om spikar.
Ta bara det faktum att vården idag styrs av 21 olika regioner och inte av staten gör allt ännu mer komplicerat. Nationellt är man alltså begränsade till styrning genom lagstiftning, vilket är otillräckligt, även om man vill begränsa mängden människor som kan jobba i vården.
Men faktum är att även på regional nivå driver inga partier någon paradigmskiftande politik. Det är mest Örebropartiet som gapar lokalt i Regionfullmäktige om att “dubbla löner” och annat för vårdpersonal i deras region. Från riksdagspartierna är det tyst. Och det säger kanske det mesta.
Att “lösa” alla kriser i äldrevården är sannerligen en tuff uppgift. Men likväl sådana man gör om man verkligen bryr sig om de mest sårbara i samhället.
Men regeringspartierna ser det inte så. Har man bara en hammare ser allt ut som en spik.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.