Vänsterpartiet har ännu en gång hamnat i blåsväder. Denna gång genom att göra sig av med sin islamo-kommunistiske förkämpe Daniel Riazat, känd för sin öppna beundran för Hamas och sin retorik som snarare påminner om moralpolisen i Teheran än om en svensk riksdagspolitiker. Med sitt basij-liknande uppträdande, präglat av intolerans, ideologiskt nit och en närmast religiös glöd, har han länge symboliserat den destruktiva symbios som uppstår när yttersta vänstern finner gemenskap med islamiska rörelser.
Ironiskt nog verkar Daniel Riazat själv fortfarande förbryllad över varför partiet inte längre vill stå bakom honom. Som om stöd till terrororganisationer, antisemitiska idéer och förtryckande ideologier riktade mot kvinnor, minoriteter och oliktänkande skulle kunna passera obemärkt i längden.
Här blir Vänsterpartiets problem tydligt: partiet talar gärna om mänskliga rättigheter och jämställdhet, men gång på gång har man visat en farlig benägenhet att ursäkta eller rent av romantisera rörelser som bygger sin makt på förtryck, våld och totalitära ideal. Denna dubbelmoral urholkar partiets trovärdighet.
Man kan nästan tycka att det är synd att Riazat inte fick sitta kvar – särskilt inför valrörelsen. Hans närvaro hade sannolikt fortsatt att dra ned Vänsterpartiets trovärdighet ytterligare och fungerat som en ständig påminnelse för väljarna om partiets oförmåga att dra en tydlig gräns mot extremism. Ett parti som vill aspirera på regeringsinflytande måste kunna visa att man tar avstånd från alla former av totalitära rörelser – oavsett om de kommer från islamister eller kommunister.
Att Vänsterpartiet nu försöker rensa i leden är därför knappast ett tecken på plötslig insikt eller moralisk klarsyn. Snarare handlar det om ett desperat försök till skademinimering. Men skadan är redan skedd. Bilden av Vänsterpartiet som en fristad för extremistiska idéer sitter fast, och det återstår att se om partiledningen förmår tvätta bort det intrycket i väljarnas ögon innan valdagen.
Detta är inte en fråga enbart om ett enskilt parti. När etablerade partier tolererar eller ursäktar extremistiska sympatier riskerar förtroendet för hela det demokratiska systemet att undergrävas. För varje gång politiker med öppna eller dolda sympatier för terrororganisationer tillåts ta plats i det offentliga rummet, förflyttas gränserna för det acceptabla.
I slutändan är det väljarna som får avgöra hur mycket trovärdighet Vänsterpartiet har kvar. Men en sak är klar: att sopa problemet under mattan räcker inte. Om V på allvar vill framstå som ett trovärdigt alternativ måste partiet en gång för alla göra upp med sina flirtar med antidemokratiska krafter.
Nima Rostami, advokat och debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.