För två veckor sedan frågade jag mig om domarna är en del av problemet? Trots min skepsis ville jag tro att så inte vara fallet. Inte låta några få rötägg svärta ner hela korgen. Efter denna veckas tidiga julklapp till Återställ våtmärkerna vet jag inte längre vad jag ska tro.
I Sverige har vi alltid haft en påtagligt högre tillit till domstolarna. Att de inte färgas av opinioner som rör sig ute på gatorna. Men så kom domen mot klimataktivisterna som år 2023 vandaliserade en Claude Monet-tavla, inlånad från Musée d’Orsay i Paris till Nationalmuseum.
De friades. Inte för att de var oskyldiga till gärningen, det tror inte ens domstolen, utan för att, och jag överdriver inte, rätten ansåg att de saknade uppsåt att skada tavlan när de kastade färg på den.
Ledarskribenten på Smålandsposten, Fredrik Haage, beskriver domen som ett tecken i tiden. Sverige lyckas å ena sidan skruva åt tumskruvarna mot grov och systemhotande brottslighet, men å andra sidan fortsätta blunda för den “rättsliga röta” som frodas annorstädes. Konsekvensen blir att människor kommer undan med långt mer än vad lagstiftaren någonsin avsett.
Och det är inte första gången klimataktivister vinner osannolik framgång i svenska domstolar.
Förra året kom en uppmärksammad dom, också från Stockholms tingsrätt. Då åtalades en medlem i Återställ Våtmarkerna efter att ha blockerat en korsning i centrala Stockholm tillsammans med andra aktivister. Tingsrätten friade honom med hänvisning till “nödrätt” eftersom klimatkrisen ansågs utgöra en nödsituation. Det var första gången ett svenskt rättsfall slog fast just detta.
Oaktat vad tingsrätten tycker är det alltjämt så att nödlagstiftningen kräver att hotet ska vara konkret och överhängand. Vilket ett “klimathot”, oavsett hur allvarligt man tycker det är, inte kan vara. Inte minst inte i Sverige. Med det sagt, om lagstiftaren vill ändra lagens innebörd går det förstås att göra men det bör inte ske i domstolarna.
I fallet med de färgkastande havredryckskonnässörerna och oduschade trädkramarna som utförde attacken på Nationalmuseum blev prövningen minst lika egendomlig.
Domstolen blev avhängig uppsåtsprövningen. Alltså huruvida aktivisterna medvetet kastade färgen mot tavlan för att skada den. Enligt domskälen fann rätten att det saknades skäl att anta att de haft för avsikt att skada målningen. Dessutom bedömdes skadan som minimal och kunde därför tvättas bort. När jag läser domen kommer jag osökt att tänka på George Orwell som sade att vissa saker är så dumma att bara intellektuella tror på dem. Detsamma kan sägas om domaren i det här fallet.
Enligt Nationalmuseum uppgick restaureringskostnaden till 21 000 kronor, och arbetskostnaden till ytterligare 160 000 kronor. Skadan fanns, även om tavlan skyddades av glas.
Just glaset var också centralt för domstolen. Rätten menade att aktivisterna inte uppnådde rekvisiten för att ha agerat i med ett så kallat likgiltighetsuppsåt. Alltså varit medvetna om risken att färgen kunde träffa tavlan men likgiltiga inför det. I rättens värld går det alltså att kasta färg mot något, så viss skada uppstår, utan att ha trott att risken för skada förelegat. Hur lämnas undertecknad oförstående inför.
Domen får mig att tänka tillbaka på juristprogrammet.
Där fick vi lära oss att rättstillämpare, däribland domstolar, kan tillhöra olika “skolor”. Vissa tolkar lagen efter dess ordalydelse. Andra, rättsrealisterna, menar att rättens innehåll bestäms utefter effekten man vill uppnå.
Effektsökande är exakt vad vi ser i denna dom. Precis som i fallet med klimataktivisten som friades i samma domstol 2023, gör tingsrätten allt för att undvika en förutsägbar tillämpning av lagen.
Det som i själva verket förekommer är att rätten försöker legitimera vänsterextremisters våld och skadegörelse. Och man behöver inte ta min tolkning för given. Återställ Våtmarkernas talesperson sade själv till SVT att “[domen] visar hur genomtänkt den här aktionen var, från första till sista steg. Det fanns ingen risk för att tavlan skulle skadas whatsoever.” Som domstolen själva skrev, valde de tavla med omsorg. Det rätten dock inte förstår är att de gjorde det för att pröva lagens gränser, för att se ifall man kan komma undan.
Ärligt talat tror jag inte att den här domen kommer att rivas upp i högre instans. Om så inte sker, blir signalen tydlig: fler liknande aktioner är välkomna. Gärna mot dyrbara konstverk och säkert annat också.
När jag nu återvänder till min tidigare fråga, om domstolarna är en del av problemet, finner jag få skäl att tänka om. Försöken från domaraktivister, och säkerligen en och annan nämndeman, att trycka gällande rätt vänsterut tycks aldrig upphöra. Och ju mer det sker, desto mer kommer allmänhetens förtroende för rättsväsendet att vittra ner.
Men klimataktivisterna själva, de kunde knappast ha önskat sig en bättre julklapp.
Markus Johansson-Martis
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.