Jag sitter på balkongen när jag plötsligt ser min granne följa efter en duva. Duvan pinnar på med sina små ben längs trottoaren. Grannen pinnar på tätt efter. Min första instinkt är att lämna balkongen. Jag är tämligen introvert. Men nyfikenheten håller mig kvar. Grannen försöker helt uppenbart fånga duvan. Efter att ha betraktat detta märkliga skådespel i ytterligare några minuter är jag så engagerad att jag inte längre kan fly.
Jag fyller fickorna med bröd och kommer till undsättning. Duvan är skadad, får jag veta, och djurambulans tillkallad. Tillsammans matar vi duvan med brödsmulor tills ambulansen anländer. Efteråt tackar min granne för hjälpen. Äsch, jag gjorde ju inget, säger jag. Nej, men själva gesten, säger grannen. Det var fint att du ville hjälpa till!
Vi lever i de stora gesternas tid. Aldrig förr har vi haft så god insyn i världens alla hörn. Aldrig förr har vi känt ett sådant tryck att tycka, känna och agera för hela världens överlevnad. Vi bär tygkassar för att rädda klimatet, dricker ur blöta papperssugrör för att rädda haven och delar slagord och symboler på sociala medier med en frenesi som får oss att känna att vi står på barrikaderna. Vi gör skillnad! Tillsammans kan vi rädda miljön, demokratin och framtiden. Alla vill vara med och rädda världen.
Men mitt i denna storslagna räddningsinsats har något hamnat i skuggan: människan som står precis bredvid oss. Våra egna barn, våra föräldrar och våra närmsta grannar.
Det har blivit status att bry sig mer om det som finns långt borta, än det som finns nära. Att ha "rätt" åsikter om globala orättvisor ger social valuta. Det är heroiskt att vilja rädda en hel planet. Det är däremot betydligt mindre glamoröst att rädda en duva. Eller att sitta en hel tisdagskväll med en motvillig nioårings läsläxa. Eller att för femte gången samma vecka hälsa på en dement förälder som inte längre minns vem man är.
Den moderna människan tycks sky det nära ansvaret mest av allt. Det är repetitivt, det är oglamoröst och värst av allt – det är lättillgängligt. Det kräver ingen examen, ingen förmåga att ta till sig en akademisk text eller förstå ett komplext system. Det kräver inte ens att man har "rätt" politiska åsikter. Att ta hand om sina barn, sina gamla och sina grannar kräver enbart något så omodernt som självuppoffring i realtid.
Det kräver att vi lägger ifrån oss telefonen, där vi just höll på att läsa en viktig artikel om Greta Thunberg, för att läsa en godnattsaga istället. Det kräver att vi slutar scrolla bland Tiktoks AI-genererade klipp från Gazakriget, för att istället lyssna på pappas historia från 1952 för tionde gången. Det kräver att vi loggar ut från Facebooks godhetssignalerande en stund, för att hjälpa grannen att fånga en duva.
Vi har blivit experter på "distanskärlek". Vi älskar människor vi aldrig träffat, i länder vi aldrig besökt, men har svårt att tåla de som står oss närmast. Vi säger att vi gör allt för nästa generation, men lämnar helst över ansvaret för deras fostran till skärmar och institutioner. Vi vill att de äldre ska ha en värdig vård, men bara så länge det är någon annan som sköter den. Själva spenderar vi hellre vår tid på ett torg eller bakom en skärm och demonstrerar för eller emot något som sker i fjärran land. Världen väntar ju på att räddas av just oss!
Men är en värld där ingen orkar ta hand om sina egna ens en värld som är värd att rädda? Om vi förlorar förmågan att se och vårda de små, nära relationerna, vad är det då för mänsklighet vi försöker bevara?
Kanske är den största revolutionen vi kan genomföra att vi börjar prioritera det som inte ger några likes: närvaron i det lilla. Att vi inser att det inte är ett nederlag att ”bara” vara en bra förälder, en närvarande dotter eller en god granne. Världen kanske behöver räddas. Men dina barn, dina föräldrar och dina grannar behöver dig. Det ansvaret kan ingen klimatkompensation, Facebookgrupp eller demonstration i världen ersätta.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.