Att Margot Wallström – före detta utrikesminister, FN-diplomat och självutnämnd feministisk ikon – offentligt antyder att miljöminister Romina Pourmokhtari inte borde ta på sig sitt uppdrag eftersom hon är gravid, är mer än ett klavertramp.
Det är en påminnelse om en tid då kvinnor förlorade sina jobb för att de väntade barn.
Detta från en kvinna som byggt hela sin karriär på att tala om kvinnors rättigheter. Hur är det möjligt att just Margot Wallström för tillbaka debatten till 1950-talet – till den tid då moderskapet betraktades som ett hinder för yrkesliv och ansvar?
En verklig feminist vet att kvinnor kan vara både mödrar, ministrar och beslutsfattare samtidigt. Att antyda något annat är att reproducera den patriarkala syn som kvinnor kämpat emot i generationer.
Här spricker fasaden. Den svenska feminismen, som en gång handlade om frigörelse, har blivit ett verktyg för makt. Kvinnor används – men bara de som passar berättelsen.
Detta är den socialdemokratiska feminismen: en feminism som är yta, som handlar om positioner, symboler och lojalitet – inte om frihet. En kidnappad feminism utan själ. En feminism som också Annika Strandhäll, ordförande för S- kvinnor gör sig till tolk för!
Margot Wallström talar gärna om kvinnors rättigheter – men bara vissa kvinnors. Romina Pourmokhtari tillhör fel parti, fel generation, fel bakgrund.
De judiska kvinnor som våldtogs, mördades eller kidnappades den 7 oktober passar inte heller in i Wallströms feministiska världsbild. Inte heller de kvinnor i Gaza och på Västbanken som lever under hedersförtryck, där flickor gifts bort och kvinnors röster tystas.
När Wallström väljer vilka kvinnor som är värda hennes solidaritet, handlar det inte längre om feminism. Det handlar om politisk lojalitet och moralisk selektion. Det är att skilja på kvinnor och kvinnor – där vissa är värdiga att försvaras och andra inte.
Feminismen handlar inte om att moralisera över gravida kvinnor i maktposition. Den handlar om att försvara kvinnors frihet – överallt, alltid, oavsett religion, etnicitet eller politisk tillhörighet.
Som USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright en gång sa:
“There is a special place in hell for women who don’t help other women.”
Och Olof Palme – den man som faktiskt stod upp för ensamstående mödrar, kvinnors rätt till arbete och självbestämmande –
Olof Palme skulle vrida sig i sin grav om han hört hur Margot Wallström använder feminismen för att skuldbelägga vissa kvinnor och tiga om andra.
Allt annat är en återgång till tiden då kvinnans kropp, ursprung och lojalitet definierade hennes plats i världen. Och det trodde vi att vi hade lämnat bakom oss.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.