Det var förra fredagen som en thailändsk 15-åring dömdes för mord och flera andra grova brott men slapp utvisning. Domen kom strax efter att nyhetscykeln i landet hade släppt den fruktansvärda överfallsvåldtäkten mot 16 åriga Meya, vars förövare också undvek utvisning.
Folk är förbannade och på goda grunder.
En känd X-profil satte fingret på det många känner. Han skriver att svenska lagstiftare tycks vägra att ändra gällande rätt och därmed sätta utländska medborgares säkerhet framför svenskars.
Är det verkligen så illa? Nej på ett sätt, nja på ett annat och ja på ett tredje. Som det heter på juridiska, det är komplicerat.
Det stämmer förvisso att våra straff har sedan länge varit för låga och slappa. Allt för få har utvisats. Alltid. Att det skulle vara nuvarande lagstiftarens fel stämmer dock inte helt. Tidöpartierna försöker göra något åt problemet.
Fredrik Kärrholm (M) är en (av få) mästare i sociala medier-kommunikation som försöker förklara hur regeringen paradigmskifte™ går på området. På Facebook skriver han att skärpningarna är påväg och från och med nästa år ska exemplevis prövning om “verkställighetshinder” tas bort. Utvisningarna förväntas öka med 500% (!!).
Låter bra, men är allt löst då? Låt oss ta Uppsaladomen som exempel.
Tingsrätten fastslår att verkställighetshinder saknas i just fallet om thailändaren. Trots det kommer domstolen fram till att utvisning ej ska ske. Deras beslut vilar på en avvägning mellan grovheten i brottet som begåtts och den dömdes anknytning till Sverige. Anknytningen ska bedömas med hänsyn till samtliga levnadsomständigheter och vägas mot skälen för utvisning, i enlighet med praxis (NJA 2025 s. 343 II).
Såvida jag inte missförstått Kärrholm tycks regeringens i övrigt goda regeländringar inte hjälpt i denna sorts situation. Därtill är tingsrättens resonemang något märkligt: Enligt utredningen bor ungdomen visserligen med sin familj, talar svenska och tycks leva under “ordnade förhållanden”. Han saknar svenskt medborgarskap men har aldrig besökt sitt hemland. Detta talar enligt tingsrätten för så pass stark anknytning att han inte kan utvisas trots allvarligheten i brottet.
Detta talar alltjämt inte hänvisade praxis för. Prejudikatet, som det kallas, är två olika mål som tillsammans. Det ena fallet rörde en 37-åring som bott i Sverige sedan han var ett barn, alltid levt ett tämligen oordnat liv och upprepade gånger begått grova brottslig. Här övervägde de grova brottens allvarlighet den dömdes intresse att vara kvar i landet, trots att han bott här sedan han var liten.
I det andra fallet rörde det sig om en 19-åring, han planerade och genomförde, likt thailändaren, ett mord i samband med en gängkonflikt. På grund av familjesituation och denne vistats nästan hela sitt liv i Sverige talade det för stark anknytning till Sverige. Men även han skulle utvisas, enligt HD på grund av brottets allvarlighet.
Jämte praxis ska också förarbeten beaktas, vilket jag inte ser några spår av hos tingsrätten. Sedan skärpningarna år 2022 ska domstolen i sin bedömning av den dömdes “anknytning” också beakta den utförda brottstypen som kan indikera bristande anpassning till svenska normer. Här skulle utgöra kontraktsmord i led av ett gängkrig utgöra ett pedagogiskt exempel. Synnerligen beaktat praxis. Men detta tar inte ingsrätten ta med i sin kalkyl.
Notera här att jag inte säger att domstolen, strikt taget, har dömt fel, alltså utanför lagens ramar. Däremot, det de har gjort, är att inte besluta om utvisning trots att de har kunnat. Och det är emot lagstiftarens vilja och framgår av propositionen 2021/22:224. Bland annat anges där att utvisningarna måste öka så att “rättsstaten kan upprätthålla tryggheten i samhället och respekten för lagarna.”
Att ignorera lagstiftarens vilja är heller nytt fenomen som bara inträffar när stjärnorna står rätt. Redan 1994 gjordes det försök att göra regelverket tuffare i syfte att öka utvisningarna (följt av ändringar år 2022 och nu 2026). Trots det har effekt uteblivit.
Mellan åren 2020 och 2023 låg det genomsnittliga antalet beslut om utvisning till följd av grov brottslighet på 496 per år. Det är ett lägre snitt jämfört med både perioden 2000–2015, som hade i genomsnitt 734 utvisningsbeslut per år, och perioden 2015–2019 med ett genomsnitt på 667 beslut per år.
Jag är ingen matematiker men hur denna ekvation, beaktat massinvandring och brottsutveckling, går ihop lämnas jag oförstående inför.
Här ligger också själva kärnan av problemet: Å ena sidan måste regeringen implementera tuffare lagstiftning så fler kriminella invandrare utvisas. Å andra sidan ges regeringens skärpningar inte någon effekt i domarnas rättstillämpning.
Rimligtvis kan inte domstolar frånsäga sig allt ansvar här när vi vet att lagstiftaren aktivt försöker öka mängden utvisningar genom lagändringar. Sålunda måste också domstolar kunna ses som ansvariga för sina egna domslut och därmed politikens uteblivna genomslag.
Avslutningsvis, för att återknyta till den inledande frågeställningen. Vems fel är det?
Sanningen är att lagstiftaren inte gör tillräckligt för att tillse att sina egna lagar får ordentligt genomslag. De gör inget åt det faktum att domarnas egna ideologiska övertygelser överglänser lagstiftarens vilja i sina domslut.
Det finns resonabla tillvägagångsätt för att åtgärda detta men den svensk debatten är nog inte redo för att diskutera dem än.
Markus Johansson-Martis, konservativ debattör, jurist och visiting fellow på Danube Institute
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.