Termen demokrati kommer som bekant från en ihopslagning av de grekiska orden demos (folk) och kratos (styre). Enligt riksdagens webbplats läggs det också till att "en grundtanke med demokrati är att den som är medborgare eller bor i ett land ska ha möjlighet att vara med och tycka till om hur landet ska styras”. Exempelvis genom val.
Det är en ganska grundläggande förståelse som de flesta fått med sig sedan samhällslektionerna i skolan. Alltjämt har innebörden urvattnats över decennierna som gått, varför ordets innebörd också har bytts ut.
Inte minst av borgerliga i allmänhet men framförallt av de borgerliga partierna i synnerhet.
Byråkrati- och expertstyre
I en tidigare krönika nämnde jag i förbifarten hur de borgerliga partierna är s.k. “manageriella partier“. Det är ett lånat begrepp från den amerikanske professorn James Burnham (1905–1987) som förutsåg hur framtidens partier skulle flytta den politiska makten från de politiska kamrarna till kommittéer och icke-folkvalda organisationer. Till byråkraterna.
I modern tid har demokratibegreppet förändrats till att egentligen bara betyda “legitimt”. Det spelar egentligen ingen roll huruvida de som röstar har mer eller mindre inflytande i utfallet. Endast ritualen i sig är viktig att bevara.
Fenomenet – att hålla hårt i röstningsritualen men samtidigt förflytta beslutandemakten bort från folkviljan – är borgerligheten något av mästare i. Ingen kan förneka hur de alltid varit stora förespråkare av EU, NATO eller vilken annan valfri konvention eller transnationell organisation att ansluta sig till. Alltjämt är fenomenet inte begränsat till denna trend utan märks lika mycket i politiken på hemmaplan.
Nu senast har såväl justitieministern själv i DN (5/5) och GP:s ledarskribent Adam Cwejman (10/5) stoltserat med hur en internationell expertorganisation fokuserad på demokratistudier, Freedom House, hyllar oss. På en 100-gradig skala ger de Sverige 99 och det indikerar att allt är väldigt bra.
För vänstern, och jurister som ofta går ut i upprop om missnöjdhet om regeringens tuffare lagstiftning för att bekämpa brott, är det dåliga nyheter. Men för borgare är det en indikator på att de gör rätt.
Skrapar man på ytan ser vi dock en demokratisk negativ trend.
Strömmers omläggning av regeringsformen
Det misstag, ur demokratibegreppets innebörd, som Gunnar Strömmer gör i sin debattartikel i DN är att skryta om hur han vill inskränka folkinflytandet på flera sätt. Där redogör han för den grundlagsreform som är på väg, och den ovan nämnda rankningen som också Cwejman stoltserar med.
För det första så vill Strömmer göra högern direkt beroende av socialdemokratin för att finjustera i grundlagen. Dagens krav om två omröstningar med en majoritet för, med ett val emellan, ändras på sättet att den sista omröstningen kräver två tredjedelars majoritet. Här kunde man tro att det motstånd regeringen mött under innevarande mandatperiod hade kunnat utgöra en tankeställare. Men så var inte fallet.
Därtill vill Strömmer bryta med den konstitutionella tradition Sverige har haft sedan 1809 års regeringsform fortfarande användes om att regeringen sköter domarutnämningarna. Dagens ordning, där regeringen utser nya domare efter att ha lyssnat till Domarnämndens förslag, ersätts med krav på regeringen att lyda expertnämndens beslut. Det är alltså samma nämnd där f.d. justitiekanslern, Mari Hedberg sitter. Hon som blev känd för att ha beviljat en våldtäktsdömd icke-medborgare 840 000 kr i skadestånd, och ljög om att lagen kräver det.
Till sist föreslår regeringen att förbjuda sina egna tillsynsmyndigheter från att granska domstolarnas verksamhet. Detta måste utgöra det kanske största avsteget från regeringsformens ursprungssyfte och svensk förvaltningstradition. Utan tillsynsmyndigheter är det i stort sett omöjligt för de framröstade makthavarna att bilda sig en uppfattning om de annars oberoende myndigheternas verksamheter.
En fråga som uppstår till följd är varför Strömmer anser att jurister är de mest lämpade att besluta om vem som ska få döma i svenska domstolar. Innebär hans ståndpunkt att vi haft ett orättssäkert system i över hundra år ända tills nu?
Kanske ännu viktigare: vad ska regeringen göra den dag domarnämnden lämnar besked om att en ytterst olämplig kandidat ska bli domare? Antagligen låta det ske.
Orwellianskt nyspråk
Till presentationen av propositionen fattar regeringen det mycket märkliga beslutet att anspela på den retorik som vänstern använt mot Tidöpartierna. Hot om “demokratins tillbakagång” och “auktoritära krafters framväxt".
De skriver "det kan många gånger ske under förevändning att åtgärderna är demokratiskt legitima, nödvändiga och i överensstämmelse med folkviljan”. Detta menar regeringen är skäl nog för att genomföra ändringar i regeringsformen i syfte att garantera vårt styrelseskick.
För mig låter det som orwellianskt nyspråk. De menar alltså att folkviljan – vars mandat de är valda på – hotar den demokratiska ordningen. Därför bör mer makt överlåtas till experter och byråkrater.
En sak poängterar dock Cwejman rätt och riktigt ut. Den rättspolitiska omläggning som regeringen gick till val på och nu genomförs är fullkomligt demokratisk. Men den rekommenderas aldrig av juristerna.
Med grundlagsändringarna gäller det motsatta. Ingen gick till val på dem, inte heller folket röstade om dem. Däremot har juristerna i utredningen lovordat den.
För borgare är det mer viktigt vad de tycker. Sen kan folket få rösta hur bäst de vill.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.