Migrationsfrågan har vi malt i snart två decennier. Den är egentligen inte så komplicerad: fler måste återvända, de som stannar måste assimilera sig. Men det är inte invandringen som är Sveriges största kris. Det är demografikrisen.
Liberaler har länge sagt att invandring behövs. Till viss del har de haft rätt – men bara för att vi själva föder för få barn. Någon måste bära välfärdens pyramidsystem, sköta sjukvård, skolor och pensioner. Näringslivet står och faller med arbetskraft. Det är obönhörliga fakta.
Men mer invandring är inte längre ett alternativ för Sverige. Detta är inte bara min ståndpunkt utan också något som statsminister Kristersson konstaterat. I en artikel i SvD (30/10 2024) pekade han på problematiken med låga födelsetal. Han säger visserligen att det är en värderingsfråga, men fastnar i gamla resonemang om jämställdhet.
Till hälften har han rätt: Sverige måste föda sig ur problemet. Men då krävs att vi tar krisen på allvar.
Ett land som gör det är Ungern. De har väckt internationell uppmärksamhet i frågan sedan de inledde arbetet med att skapa incitament för att unga par ska skaffa fler barn. Numera lägger de 6,2 procent av BNP på familjepolitik, vilket är mer dubbelt så mycket som Sverige lägger på försvaret (2,8 procent). Gifta par får skattelättnader, hjälp av staten att köpa hus på landsbyggden och lån som efterskänks vid tredje barnet. Kvinnor som får sitt första barn före 30 befrias från inkomstskatt tills de blir så gamla och mödrar med fyra barn slipper betala inkomstskatt resten av livet. Det är massiva incitament och fungerar till del som kompensationer för uteblivna år på arbetsmarknaden.
Allt för att underlätta livspusslet för de grupper samhällets fortlevnad hänger på. Ändå har man inte nått 2,1 barn per kvinna, endast 1,56. Det visar komplexiteten: pengar räcker inte. Men Ungern försöker åtminstone.
Sverige är inte Ungern, varför vår demografiska kris ser annorlunda ut. Eller?
Medan Ungern har ökat sitt födelsetal de senaste decenniet har Sveriges siffror istället sjunkit drastiskt. I linje med övriga nordiska länder och de flesta i hela EU enligt SCB.
Mellan 2014 och 2023 sjönk fruktsamhetstalet i vårt land med 0,43 barn per kvinna. Idag ligger vi på 1,43, långt från de 2,1 som krävs.
Det land som under samma period ökade mest i barnfödande per kvinna var Portugal, men de gick (bara) från 1,24 till 1,45. Alltså till nära Sveriges nuvarande nivå. Landet med högst barnafödande inom EU är Bulgarien med 1,81 barn per kvinna.
Bland OECD länder har särskilt två länder lyfts fram som framgångssagor: Georgien och Israel, som bägge legat ovanför 2,1 under perioder.
Den förre var uppe i flera år över 2,1 innan de förra året sjönk ner under igen. Den senare, Israell, föder kvinnorna 2,9 barn i genomsnitt. Det är högst av alla OECD länder, men till stor del tack vare kvinnorna från de ultraortodoxa judiska grupperna som drar upp totalsnittet med sina hissnande 6,6 barn per kvinna. En siffra som oss alla med hästlängder. Inte ens den kommun i Europa med högst barnafödande av alla, Larsmo i Finland, som befolkas av kristna Laestadianer, är i närheten med sina imponerande födelsetal på 3,6 barn per kvinna.
Vad Ungern, Bulgarien, Georgien, Israel och Larsmo har gemensamt är att de bygger sina sina samhällen på religiösa värderingar. Vilka är familjecentrerade värderingar. Inte “god jämställdhetspolitik” som vår statsminister kanske tror.
I en kultur där familjer sätts i främsta rummet motiverar det också kraftiga satsningar på ekonomisk omfördelning till dessa grupper. Som i Ungerns fall.
I Georgien var det till och med kyrkan som drev utvecklingen: Patriark Ilia II av Georgiska ortodoxa kyrkan lovade att personligen döpa alla familjers tredje barn och uppåt. Tre år senare hade trebarnsfamiljerna fördubblats i landet.
Sverige kan svårligen jämföra sig med ett land med 90 procent ortodoxa kristna. Men poängen kvarstår: värderingar styr. Ekonomiska incitament är ett av flera sätt att vända kulturen i en mer familjecentrerad riktning. Något som feminismen, med hjälp draghjälp från nyliberalism och konsumtionssamhället, i alla år har nedvärderat.
Vad gör våra högerpartier? De, om några, borde ju vidhålla att problemet är existentiellt.
Moderaterna i Stockholm skrev en debattartikel 12 mars i år där de föreslog *trumvirvel* ingenting nytt från vad de annars alltid talar om varje valrörelse. Socialminister Jakob Forssmed (KD) konstaterade att sjunkande födelsetal kan kopplas till oro kring ekonomi och psykisk ohälsa samt undermålig förlossningsvård. Därför tillsatte regeringen en utredning och på så viss föll ämnet ner i byrålådan igen.
Vad gäller SD lyser ambitionerna och idéerna med sin frånvaro. På valplattformen 2022 behandlade inte frågan alls, inte heller i Tidöavtalet. På Landsdagarna häromveckan fanns förvisso en motion om sambeskattning men utan att ens ha dubbelkollat voteringen vet jag med säkerhet att motionen avslogs.
Detta är svensk politik i ett nötskal: för lite och för sent. Inte ens arton år efter en ortodox patriark i de georgiska bergen, eller femton år efter post-sovjetiska Ungern, har vi en plan. Istället tror man att marginaljusteringar löser hela problemet.
Faktum är att inte ens med stora omläggningar är det säkert att allt blir bra igen, det måste vara rätt lösningar. Invandring är inte längre ett alternativ. Lösningen måste vara att fler svenska barn föds och växer upp i trygga familjer. Utan dem spelar inga andra debatter någon roll.
Utan svenska barn är framtiden borta.
Markus Johansson-Martis, konservativ debattör, jurist och visiting fellow på Danube Institute.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.