Fördomsshowen är ett underhållningsprogram hos SVT som bjuder in politiker och sedan behandlar dem som vilka kändisar som helst. Politikerna svarar, skrattar, och låter sig formgjutas till ett format konstruerat kring det förutsägbart privata och det nyfiket triviala.
Oppositionsledaren Magdalena Andersson fick frågor om sitt sexliv. Vice statsminister Ebba Busch spelade med om skämt på samma ämne, klippte med händerna och konstaterade att det var bra material för TikTok. Senast satt centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist där och kunde inte svara på vad som står skrivet ovanför ingången till Auschwitz. Vad det nu har med någonting alls att göra.
Valårets ologiska logik
Visst, politik handlar till stor del om att nå ut. Det är inte lätt i tider av algoritmiska flöden, korta nyhetscykler och lågt förtroende för politiken. Då kanske man ställer upp på det mesta.
Men om det är hela politikernas logik har vi som land ett problem.
Rollen för en politiker är inte att vara kändis eller skådespelare. De är våra förtroendevalda lagstiftare. Det är demokratins grundvillkor. Vi delegerar makt, inte kändisskap.
Ashkan Fardost formulerade liknande kritik väl i Sista Måltiden nyligen: problemet är inte att det finns folk som vill ha lättsmält underhållning. Problemet är att politiken kapitulerar inför det, istället för att låta låginformationsväljare söka underhållning på annat håll.
Det är inte humanisering
När politiker ställer upp i Fördomsshowen, gör TikTok-framträdanden eller pratar om sex inför hela Sverige görs det med en förhoppning om att framstå mer sympatiska. Man är precis som alla andra.
Men i praktiken innebär det att politikern avsäger sig sin egenart. De värden som degraderas i studion, värdigheten, allvaret, känslan av att det faktiskt spelar roll vem som styr landet, är exakt de värden som förtroendet för demokratin vilar på. Det är inte humanisering. Det är trivialisering.
Sverige är inte ensamt om detta fenomen, förstås. I decennier har babyboomers och generation X systematiskt tillåtit sig att förfula den politiska sfären. Klädkoder har monterats ned. Språket har blivit informellt på ett sätt som inte speglar omtanke om åhöraren utan likgiltighet inför ändamålen.
Det finns knappast ett tydligare illustrerande exempel än det amerikanska presidentämbetet. Amerikas 46:e president Joe Biden arrangerade en HBTQ-fest i Vita husets trädgård där deltagarna tog tillfället i akt för att visa upp sina bort- eller inopererade bröst inför nationens ögon. Trump svarade med att förvandla trädgården till ett UFC-gala för 250-årsfirandet.
Två presidenter, två partier, samma grundläggande omdömeslöshet. Inte konstigt att folk tar dem på allt mindre allvar.
Liksom uppmärksamhet är förtroende en ändlig resurs. Varje timme politiken befinner sig i Fördomsshowen eller liknande sammanhang är en timme som inte ägnas åt debatt om lagstiftning och politiska sakfrågor. Färre tillfällen ägnas åt att ställa regeringen, eller oppositionspartierna, till svars för begångna fel. Med det försvinner förutsättningarna för seriös journalistik.
Politiker ska dömas på en enda måttstock: hur väl de företrätt sina väljare och agerat som lagstiftare. Alla frågor som inte ställs i den riktningen är ett demokratiskt problem. De som väljer Fördomsshowen framför den måttstocken underminerar just de värden de säger sig försvara. Och egentligen vet nog de flesta om det. Det är därför det är lite sorgligt att titta på.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.