Debatten om lagen om hets mot folkgrupp har väckts till liv igen på den svenska högerkanten. Två separata händelser ligger bakom det. Båda är viktiga att förstå, men av olika skäl.
Den första är den nya lagstiftningen om hets mot folkgrupp, som Tidöregeringen tog fram 2024. Den nya bestämmelsen, kan man säga, är ett utvidgande av lagens tillämpningsområde som redan tillkommit av domstolspraxis. Därför kallar Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke den en “dimridå” då den, utöver redan befintlig kriminalisering, nu även förbjuder Förintelseförnekelse och andra folkrättsliga brott, i den mån det sker i syfte att kränka.
Den andra händelsen är att Sverigedemokraterna sedan den 29 maj driver linjen att hets mot etniska svenskar ska omfattas av lagens tillämpningsområde. Någon som förstås redan borde vara fallet, men aldrig blivit så.
Allt sammantaget finns det skyddsvärda intressen åt alla håll i frågan. Men sett till lagens inkonsekventa användning torde svensk höger-debatt, givet SD:s utspel, kunna vädras.
Förnekelse i Helsingborg
Om vi börjar med att betrakta den senaste domen under den nya lagen återfinns den hos en flerfallsförbrytare i Helsingborg som lyckades med bedriften att fällas för brott mot lagen hela elva gånger i ett och samma mål.
SVT rapporterar att mannen i några av gärningarna fälldes för att ha kallat Förintelsen för en "pengarindustri" och ett "varumärke med tvivelaktig fakta". I de övriga rörde det sig om spridning av bilder och videor med innehåll som ger uttryck för missaktning av judar.
Det är svårt att känna sympati för gärningsmannen, utöver det faktum att jag i grunden tycker att meningsyttringar ytterst sällan bör kriminaliseras. Men domen väcker frågor som är principiellt viktiga i ett fritt samhälle.
Är det förbjudet att konstatera att det finns en stor turismindustri kring de platser där Förintelsen ägde rum?
Är det olagligt att spekulera i exakta siffror över antalet offer, något som inte ens alla historiker är helt överens om?
Och ska gärningen kriminaliseras för att den är osann, eller för att den är förargelseväckande?
Särskilt den sista frågan är ytterst relevant juridiskt sedan vi sett svenska politiker, i live-TV från Riksdagen, exempelvis inte erkänna mordet på armenier som skedde av Osmanska riket (Turkiet) mellan 1915-1916?
Olika människor kommer att landa i olika slutsatser i det avseendet, och att så sker är i sig ett tecken på ett fritt samhälle. Det gör ingen mer eller mindre ond. Särskilt därför bör kriminaliseringar på detta område vara sällsynta.
Orimliga gränsdragningar
Men bristerna kom inte med lagändringarna 2024, utan funnits med under lång tid.
Som SD-riksdagsledamöterna Yurkovskiy och Andersson skriver i en motion 2015 låter lagstiftningen straffa personer på ett godtyckligt och inkonsekvent sätt.
2015 dömdes en 18-åring för att ha ritat en Hitlermustasch och ett hakkors på sin profilbild i kype. Samma år åtalades en annan man i Nyköping för att ha filmat en muslimsk utomhusgudstjänst från sitt fönster och på Facebook att "det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen." Det blåste så mycket om åtalet att till och med professor i civilrätt Mårten Schultz uttalade i Sveriges Radio att en fällande dom "kommer att inskränka yttrandefriheten i Sverige".
För bara ett år sedan dömdes ett 16-årigt barn för att ha sjungit Grotescos virala parodi-sång "Det är bögarnas fel", som vid lanseringen sändes i SVT. Och på hösten samma år dömdes en 70-årig Gävlebo för att ha skrivit ”Fy fan vad äckligt! Dessa med avvikandesexualitet ska påverka barn i tidig ålder att tycka att deras abnorma beteende ska vara normalt. Fy fan”.
I en artikel hos Riks konstaterade Elias Norgren att lagen tycks fungera mest som ett verktyg för att tysta debatter om svåra ämnen. Jag är benägen att instämma. Vissa kanske finnas uttalande osmakliga, men de bör rimligen inte kriminaliseras.
Hets mot alla grupper utom en
Och till sist finns frågan om formell rättssäkerhet. Tillämpas lagen lika?
Svaret är nej. Aldrig någonsin har en person dömts för hets mot etniska svenskar, trots många dokumenterade fall. Det var inte länge sedan en rapport om den svenska skolan visade att hot och våld mot svenska elever ökar. Samma problem fanns redan för 10-20 år sedan, även om ingen skrev om det.
SD vill nu att lagens tillämpningsområde ska vidgas till att inlemma hatbrott mot just svenskar. Det är rätt. Men det löser inte grundproblemet.
Lagen är för vid, för oprecis och tillämpas för godtyckligt för att bli trovärdig oavsett hur många grupper man lägger till i skyddslistan.
Om svenska domare inte redan nu anser att hatbrott mot svenskar kan förekomma, varför skulle de göra det om lagens ordalydelse ändras? Därtill kan man fråga sig, givet hur länge nyheter har florerat om åklagare som "glömmer" att yrka på utvisningar, om de inte lika gärna glömmer hatbrottsmotiv i brott mot svenskar.
Det bästa hade varit att riva lagen helt för den är för orättssäker. Men, såklart, det näst bästa är det SD nu driver: att lagen åtminstone ska tillämpas lika.
Men debatten kommer inte stanna där. Den kan inte göra det, så länge lagen är vad den är.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.