Så var det dags igen för ett nytt "landmärke" i Stockholms stadsbild.
Denna gång är det Nobelcenter i Stockholm som återuppstått från senast, då allmänheten begravde projektet och straffade de politiker som förordat bygget.
Det kan tyckas märkligt, men nuförtiden ser ingen fram emot att något nytt ska byggas i Sverige. Våra förhoppningar begränsas till att det nya ska vara mindre dåligt än tidigare katastrofbyggen. Aldrig att det ska göra en plats vackrare och bättre. Lyckligtvis tog det inte mer än ett dygn denna gång för första överklagan att lämnas in, skriven av 26-årige Oden Kåremalm.
Men varför är arkitekterna och kulturjournalisterna så tondöva? Varför lyssnar de aldrig på allmänhetens önskan om mer klassisk gestaltning? Förklaringen ligger i självbilden.
Det kan tyckas märkligt, men samma arkitekter och kulturjournalister som vill tvinga på befolkningen fulhet, anser sig själva vara progressiva i betydelsen att de är demokratiskt sinnade. Per Andersson som är redaktör på SVT:s kulturnyheter beskriver denna självbild indirekt i en nyligen publicerad analys av turerna kring Nobelcenter.
Klassisk arkitektur, menar Andersson, är ett ideal som "premierar makt, hierarkier och auktoritet" medan modernismen visar vägen mot ett nytt samhälle präglat av "öppenhet och nyfikenhet".
Detta är samma modernistiska nyspråk som jag lyfte i min föregående krönika. Alla de älskade romantiska sekelskiftesfasader som finns i våra städer representerar i Andersson ögon auktoritet och makt medan de avskydda lådorna med asymmetriskt placerade fönster står för öppenhet och nyfikenhet. Man baxnar.
Nu är ingenting av detta rimligt. Därför försöker modernismens försvarare alltid att göra politik av arkitekturen. Av rädsla för att någon ska bryta leden så måste den omtyckta klassiska arkitekturen alltid benämnas som “konservativ” med betydelsen reaktionär.
Ulrika Stahre gör det på Aftonbladet. Elisabeth Andersson gör det på SvD. Att bli kallad konservativ med betydelsen reaktionär är bland det värsta som en lådarkitekt eller kulturskribent kan råka ut för.
Självbilden är alltså att de är progressiva och att de därför underförstått besitter en moralisk rätt att påtvinga en "konservativ" befolkning sina fula lådor. Det här är förstås en människosyn som är vedervärdig, men modernisternas syn på arkitektur är också direkt felaktig.
Modernismen är vid det här laget 100 år gammal och har varit ett katastrofalt misslyckande inom både arkitektur och stadsplanering. Den lever, inte för att den är omtyckt, utan för att den har makten. Kort och gott är den alltså både reaktionär och gammalmodig. Klassisk arkitektur uppskattas däremot av allmänheten och erbjuder oändliga möjligheter att variera på ett uppskattat sätt. Den är med andra ord både progressiv och nyskapande.
Vill vi kritisera lådmodernismen bör vi alltid påpeka detta. Arkitekterna och kulturjournalisterna kommer aldrig oroa sig över att vi tycker att deras byggnader är fula. Däremot kommer de börja tvivla på sin rättfärdighet om vi konsekvent påpekar att modernismen är gammalmodig och reaktionär.
Så låt oss tillsammans alltid lägga till epiteten "gammalmodig" och "reaktionär" när vi kritiserar nya byggprojekt. Om inget annat än för nöjet att reta gallfeber på dessa samhällsförstörare. Det har de förtjänat.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.