Socialdemokraterna säkrade i november 2021 makten genom en uppgörelse med den politiska vänsterpartist-vilden Amineh Kakabaveh. Men det var inte en vanlig parlamentarisk överenskommelse. Det var ett maktspel som satte regeringsinnehavet före ansvar och omdöme. För att ge Magdalena Andersson statsministerposten bands Sverige upp i skrivningar om fördjupat samarbete med kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess närstående miliser YPG och YPJ.
Det var en politisk byteshandel där utrikespolitiken blev bricka i ett inrikespolitiskt spel. Svenska skattepengar till kurder. Makten till Magdalena Andersson.
Sverige var sedan länge en av de största ekonomiska givarna i Syrienkrisen, med miljardbelopp i bistånd som även gått till insatser i nordöstra Syrien. Pengarna har kanaliserats via FN och internationella hjälporganisationer. Så det är inte konstigt att i den politiska debatten kom avtalet att kopplas samman med Sveriges ekonomiska engagemang i området, vilket ytterligare förstärkte bilden av att utrikespolitiken blivit en del av ett inrikespolitiskt maktspel.
Socialdemokraterna visste exakt vad de gjorde. De visste att formuleringarna skulle väcka reaktioner internationellt. De visste att de satte makten före Sveriges intressen. Ändå valde de att gå vidare. När Sverige kort därefter sökte medlemskap i NATO stod regeringen med ett avtal som motståndare kunde vifta med som bevis på att svensk säkerhetspolitik inte var konsekvent utan förhandlingsbar.
Det handlar inte om synen på NATO, kurder eller kampen mot IS. Det handlar om ansvar. Utrikes- och säkerhetspolitik ska inte formas i sista minuten för att rädda en statsministeromröstning. Den ska vila på långsiktighet. I stället valde Socialdemokraterna att göra sig beroende av en enskild ledamot och skriva in internationella åtaganden i ett dokument som i praktiken var en livlina för regeringsmakten.
När kritiken kom försökte partiföreträdare tona ned betydelsen. Avtalet sades vara begränsat. Det sades gälla ett riksdagsår. Men skadan var redan skedd. Signalen var tydlig. För Socialdemokraterna gick makten först. Allt annat kom i andra hand.
Det är just denna reflex som väcker oro. Ett statsbärande parti ska bära staten med eftertanke. Här såg vi motsatsen. En desperat manöver i ett pressat parlamentariskt läge som riskerade att dra in Sverige i diplomatiska konflikter. När en röst blir avgörande och regeringen är beredd att betala nästan vilket pris som helst för att säkra den då är det inte stabilitet vi ser. Det är svaghet.
Socialdemokraterna är till och med är beredda att sälja Sverige till utländska intressen. Hur snabbt ska det då inte gå att sälja all inrikespolitik till Miljöpartiet och Vänsterpartiet i eventuella regeringsförhandlingar efter valet 2026? Räkna med massinvandring, stopp för kärnkraft och höjda skatter.
Socialdemokraterna säljer allt för makten.
Carl Eos
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.