Efter decennier av omfattande migration från muslimska länder har vi kunnat bevittna fenomenet politisk islams närvaro i Sverige och dess hot mot den västerländska demokratin. Detta hot har av det svenska vänster-liberala etablissemanget relativiserats och kritiker har stämplats som rasister, islamofober, ytterhöger och alarmister. Denna intolerans mot islamkritik har gått så långt att inhemska vänsterkrafter ingått en ohelig allians med islamistiska rörelser och bildat en ohelig allians. För många framstår detta som ett oförklarligt dilemma. Hur kan en vänster, som säger sig kämpa för kvinnors rättigheter, jämlikhet och tolerans, sluta armkrok med krafter som representerar raka motsatsen!
Denna paradox blir ännu mer tydligt då islam inte är enbart en religion – det är ett politiskt och socialt system som reglerar människors liv in i minsta detalj. I samtliga muslimska länder innebär detta system patriarkala strukturer där kvinnor systematiskt underordnas män. Lagstiftning, sedvänjor och normer gör kvinnans ställning beroende av mannens tillstånd för skilsmässa, arbete eller resor. Kvinnors vittnesmål väger hälften av en mans. Arvet delas ojämnt mellan könen. Kritik mot islam kan straffas hårt, ibland med döden.
En ytterligare paradox går ut på att historiskt har islam expanderat genom krig och våldsideal. Jihad, det heliga kriget, har i alla tider varit ett centralt verktyg för islams expansion. När detta inte varit möjligt har man använt takkyya (lögn). Det är något som islamister och muslimer, till skillnad från den svenska tillitskulturen, frekvent använder sig av även i Sverige. Båda metoderna är grundprinciper inom islam vilket kan urskiljas även av koranen.
En olycksbådande paradox
Islam totalitära mönster är väldokumenterade i Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt har den västerländska vänstern byggt sin identitet på kampen för ”de förtryckta”. Resultatet är en blind solidaritet med grupper som utmålas som offer för väst, även när de själva utövar brutalt förtryck i sina egna samhällen och uppvisat ett djupgående hat mot väst medan de åtnjuter de västs demokratiska förmåner här i Sverige. Hijab hyllas som en frihetssymbol och klädplagg – trots att den i praktiken är ett tvång och könssegregerade. Det islamiska konstitutionen såsom hedersförtryck, barnäktenskap och kvinnoförtryck relativiseras som ”kulturellt betingat” eller försvaras i mångkulturens namn.
Följden blir en paradox: vänstern och liberaler tolererar – till och med försvarar – den mest kvinnofientliga och våldsamma ideologi vår tid känner. Islamistiska grupper använder vänsterns retorik om ”rasism” och ”diskriminering” för att skydda sina egna patriarkala system från kritik. Tillsammans utmålar den västerländska konservatismen och kristet kulturarv som förtryckets källa – trots att det är just detta arv som möjliggjort frihet, jämställdhet och rättsstat i Europa.
Konsekvenser för Sverige
För många svenskar utan egen erfarenhet av islams förtryck är det lätt att bländas av vänsterns retorik om inkludering. Men verkligheten blir synlig då demografin tillåts skifta still muslimer fördel. En demografi som strakt definiera med islam och dess kulturarv prägla av hederskultur och parallella samhällsstrukturer. När politiker vägrar erkänna denna allians permanentas en våldsideologi som förs vidare generation efter generation. Kvinnors frihet urholkas, yttrandefriheten begränsas av rädsla för att ”kränka religiösa känslor”, nya och samhällskonflikter blir allt starkare och samhällsdebatten kidnappas av krafter som inte delar de västerländska värderingarna. Till slut blir permanenta konfliktytor ett faktum.
Vems ansvar?
Ansvaret ligger både på vänstern och på muslimer. Ingen annan än muslimer bär det största ansvaret för sin egen identitet. Det är dags att se denna olycksbådande allians för vad den är: ett samarbete mellan två ideologier som borde vara varandras fiender men som förenas i sin opposition mot västerländska frihetsvärden. Vänstern sviker de västerländska idealen genom att försvara krafter som inskränker kvinnors rättigheter, begränsar yttrandefriheten och inför religiöst motiverad ojämlikhet.
För att försvara ett fritt och jämställt Sverige måste vi våga tala klarspråk: islam är inte en befriande kraft, och vänsterns samarbete med islamister är ett direkt hot mot de värden som gjort vår demokrati stark. Det är inte vårt ansvar att reformera islam – det är muslimers eget ansvar. Men vi måste stå upp för yttrandefrihet, sekularism och jämställdhet – värden som islam aldrig förmått respektera under 1400 år av historia. Inget tyder på att islam kan förändras eller att muslimer i bred bemärkelse är kapabla att fullt ut tillhöra samtiden med respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Nima Rostami, advokat och debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.