Distinktionen mellan islam och islamism framstår vid närmare granskning som analytiskt otillräcklig och i vissa avseenden intellektuellt ohederligt. Den vilar på ett oartikulerat antagande om att det existerar en ren, privattro, en föreställning som saknar historisk och teologisk förankring.
Antagandet att islamister missbrukar islam som är en privat- och gudstro framstår inte som en historisk beskrivning utan en normativ konstruktion. Till skillnad från den tidiga kristendomen genomgick islam aldrig någon fas av renodlad privat trosutövning. Profeten Muhammed var i Medina samtidigt religiös auktoritet, lagstiftare, militär överbefälhavare och statschef. Sharia utgör inte ett senare tillägg påfört av politiska extremister. Det är ett juridiskt-teologiskt system som i klassisk islamisk rättslära alltid reglerat allt ifrån arvsrätt och straffrätt till krigföring och fientligt förhållningssätt till icke-muslimer under det så kallade dhimmi-systemet. Att beteckna detta som en partikularistisk islamistisk tolkning snarare än som islamisk tradition i egentlig mening innebär att skriva om teologihistorien. ”politisk islam är själva islam, varken mer eller mindre."
Det är förvisso korrekt att i samtliga världsreligioner inrymmer en viss politisk dimension. Det föreligger emellertid en kvalitativ, inte enbart kvantitativ, skillnad mellan islam och exempelvis kristendomen. Kristendomen saknar en kanoniserad rättskod med specificerade straff för apostasi, äktenskapsbrott eller stöld. Islam har en sådan. Hudud-straffen nämligen, amputation, stening och gissling, är inte islamistiska konstruktioner, det är islams rättskälla, de återfinns i koranen och i de sex kanoniska hadithsamlingarna och har bekräftats av klassisk fiqh inom samtliga fyra sunnitiska rättsskolor: Hanafi, Maliki, Shafi och Hanbali och även inom shiaislam. Att kategorisera dessa som islamistiska tolkningar kräver en förklaring till varför hela den klassiska rättslärdas konsensus (ijma) skall avfärdas som modern politisk konstruktion.
De samtida islamistiska rörelserna bygger inte sina ideologiska premisser på ett brott med den islamiska traditionen, utan tvärtom på en programmatisk återgång till klassiska källor. Den salafistiska tanketraditionen eftersträvar en återgång till salaf al-salih (de fromma förfäderna). Wahhabismen, som i dag finansieras av Saudiarabien och utövar ett dominerande inflytande över stora delar av den globala sunnitiska teologin, är inte ett islamistiskt påfund utan en teologisk rörelse grundad av Ibn ʿAbd al-Wahhab under 1700-talet, med rötter i Ibn Taymiyyas medeltida tankegods. Irans islamiska regim hämtar sin ideologiska legitimitet ur shiaislams eskatologiska idétradition, vars rötter sträcker sig till 800-talet. Att beteckna dessa strömningar som moderna konstruktioner utan autentisk historisk förankring är analytiskt ohederligt och ohållbart.
Att den muslimska världen till stor del styrs av auktoritära regimer och religiösa tyranner är ett empiriskt faktum, men det bör inte skymma det faktum att de grundläggande spänningarna också är immanenta i den islamiska teologin som sådan. En trovärdig reformrörelse förutsätter ett robust och organiserat reformistiskt alternativ. Verkligheten är emellertid mer komplex: reformislamiska teologer som ifrågasätter hudud-straffen, apostasin eller jihad-doktrinen utsätts regelmässigt för dödshot och anklagas för heresi, inte enbart av islamister, utan av den etablerade ulema (de religiöst och rättsligt lärda inom islam) i de muslimska majoritetssamhällena.
Den som förordar en sekulär islamtolkning kan inte förbigå islams annars allomfattande och djupt ingripande karaktär: ju längre tillbaka mot islams källor man söker sig, desto mer politisk och brutalt autoritära islam framstår. Islams väsen i grunden är en politisk ideologi kombinerad med gudstro. Utrymme för sekularism finns således inte. Detta är inte en islamistisk tolkning, detta är grundpelaren för islam och så har det varit från islams begynnelsen, och är i princip omöjligt att rubba. Frågan ingen bevarar är: vilka delar av klassisk islamisk lära är strukturellt förenliga med den liberala demokratins grundpremisser?
Svaret är egentligen inga delar! För en fri människa finns det dock alltid ett val. Om man söker en privat tro ska man lämna islam och välja i stället en annan. Detta finns t.ex. i evangeliet, inom kristendomen går att leva ett sekulärt liv, dock ej inom islam.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.