Nima Rostami i förgrunden. Irans högste ledare Ali Khamenei i bakgrunden. Foto: Facebook, X
Krönikor

Nima Rostami: En historisk möjlighet för Iran – världen får inte svika nu!

Det iranska folket har visat tydliga tecken på denna vilja till förändring. Vänsterns och liberalers propaganda, varning om krigets negativa effekter, förändrar inte denna realitet, skriver advokaten och debattören Nima Rostami.

Redaktionen

USA och Israel har inlett en operation riktad mot den islamiska republikens maktstruktur. För första gången på länge finns en rejäl möjlighet att bryta det grepp som Irans islamiska regim har hållit över sitt eget folk i över drygt fyra decennier, och destabiliserat världsfreden.

Detta är inte en abstrakt geopolitisk konflikt. Det handlar om ett folk som gång på gång har visat, genom protester och uppoffringar, att de vill ha förändring. Från 2009 års gröna rörelse till protesterna efter Mahsa Aminis död 2022 har och nu under Sol och lejonrevolutionens budskap varit konsekvent: frihet, sekularism, rättsstat och mänsklig värdighet.

Systematiskt våld

Regimen har svarat med repression. Fängslanden, avrättningar och systematiskt våld har blivit dess främsta politiska verktyg och välkomnar president Trumps Messias artiga insats.

I denna övergångsfas framträder kronprinsen Reza Pahlavi som en central oppositionsfigur. Han har under lång tid argumenterat för en sekulär, demokratisk och västorienterad stat byggd på folkets suveränitet. Idag representerar Reza Pahlavi en samlande symbol för regimskifte och institutionell stabilitet i en potentiell övergång.

Att passivt acceptera förtryck inte moraliskt neutralt

Kritiker invänder att extern inblandning riskerar att destabilisera regionen ytterligare. Den invändningen måste tas på allvar. Men alternativet, att passivt acceptera fortsatt förtryck, är inte moraliskt neutralt. När en regim systematiskt kränker mänskliga rättigheter och exporterar instabilitet genom proxykrig och militanta nätverk påverkas inte bara det egna folket utan hela regionen och även västvärlden.

Frågan är därför inte enbart strategisk, utan principiell: Ska världens demokratier agera när ett folk öppet kräver förändring, eller ska man gömma sig bakom realpolitiska försiktighetsprinciper?

Tre grundpelare

Detta kan vara början på slutet för den nuvarande maktordningen i Iran. Men historiska möjligheter är sköra. Ett maktvakuum utan tydlig övergångsplan riskerar kaos. Därför måste varje förändringsprocess vila på tre grundpelare:

  1. En tydlig civil övergångsstruktur

  2. Internationellt stöd för institutionell uppbyggnad

  3. Garantier för en demokratisk och hållbar förändring

Om dessa komponenter har det iranska folket och oppositionen full insikt. Iran kommer inte att bli ett nytt Afghanistan, Syrien eller Irak. Landet besitter enorma resurser i form av naturtillgångar och mänskligt kapital, människor som är trötta på det islamistiska styret och på det vänsterliberala stöd som i praktiken har möjliggjort regimens överlevnad.

Med Reza Pahlavi i ledningen kan Iran utvecklas till ett stabilt och framgångsrikt land. Det iranska folket har redan visat tydliga tecken på denna vilja till förändring. Vänsterns och liberalers propaganda, varning om krigets negativa effekter, förändrar inte denna realitet.

Nu prövas om omvärlden har modet att konsekvent stödja demokratiska principer, inte selektivt, utan när det verkligen gäller. Detta är den sista striden!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.