Problemet är inte bara vissa muslimers handlingar. Problemet är islam självt – en ideologi som under sekler formats som en civilisationsmodell och som idag expanderar i Sverige genom muslimer. Vägen dit banas dessutom av de nyttiga idioter som vi finner inom vänstern och det liberala etablissemanget, som i sin iver att framstå som toleranta i praktiken öppnar dörrarna för intolerans.
Adel Sadat, partisekreterare för Visionpartiet, han gick till angrepp mot min islamkritik i en replik på Riks. Hans resonemang är inte unikt – det är ett skolboksexempel på hur islamiska företrädare i Sverige försöker neutralisera saklig kritik: genom språkpedanteri, relativisering och anklagelser om hat.
Ordkrig för att undvika sakfrågan
Sadat angriper formen snarare än innehållet. Han menar att jag uttryckt mig oklart genom att tala om en ”islamisk konstitution”. Men oavsett om man kallar det ”shariabaserad rättsordning” eller ”islamisk konstitution” är resultatet detsamma: institutionaliserat kvinnoförtryck, hederskultur, förföljelse av oliktänkande och våld mot konvertiter och icke-muslimer, en ren och skär fascism dock förklädd i gudstro och ”religion”.
Att gömma sig bakom semantik är inget annat än taqiyya – den islamiska principen att dölja sanningen när det gynnar den egna agendan. Detta är inte intellektuell hederlighet utan ett sätt att vilseleda och skifta fokus från kärnfrågan: islams oförenlighet med demokrati och yttrande- och religionsfrihet.
”Islam är inte en enhet” – ett skenargument
Sadat hävdar att islam inte kan kritiseras som helhet, eftersom det finns olika inriktningar. Men detta är ett välkänt skenargument. Skillnader mellan sunni och shia är kosmetiska i sammanhanget. Samtliga rättstraditioner vilar på samma grund: sharia, kvinnans underordning, apostasi- och blasfemiförbud.
På samma sätt som vi talar om kommunismen trots dess olika grenar (maoism, stalinism, trotskism) kan vi tala om islam som ett sammanhängande ideologiskt projekt. Resultatet är genomgående detsamma: brist på demokrati, systematiskt kvinnoförtryck, förföljelse av oliktänkande och en permanent konflikt med yttrande- och religionsfrihet.
”Hotet mot yttrandefriheten”
Sadat försöker också vända diskussionen genom att hävda att islamkritik i sig hotar yttrandefriheten. Den logiken är farlig. Den innebär att yttrandefriheten endast skulle vara legitim så länge islam lämnas oemotsagd. Det är i praktiken ett hot om tystnad – och ett försök att göra oss alla medskyldiga till självcensur.
Men yttrandefrihet är meningslös om den inte omfattar rätten att kritisera islam. Tvärtom är det just när vi ifrågasätter starka ideologier och religiösa maktanspråk som yttrandefrihetens värde prövas. Att påstå att islamkritik i sig är ett hot är ett steg mot att normalisera censur – en metod som används i varje samhälle där islam tillåtits dominera politiken.
Islamkritik är inte antisemitism
Sadat drar sedan det mest slitna kortet: han jämför islamkritik med antisemitism. Detta avslöjar den totalitära logiken. Judar är en folkgrupp, en etnicitet. Islam är en idé, en ideologi och ett politiskt maktprojekt – som dessutom historiskt institutionaliserat antisemitismen.
Att jämställa kritik av en religion med förföljelse av en folkgrupp är en medveten sammanblandning som syftar till att förbjuda all diskussion om islams innehåll. Religioner är idéer och idéer är eller borde alltid vara valbara. De måste kunna granskas, kritiseras och avvisas. Att ifrågasätta islam som expanderas via muslimer är lika legitimt som att ifrågasätta kommunism, nazism eller kristendom som sprids via dessa anhängare.
Den dolda agendan
Sadat utger sig för att försvara intellektuell hederlighet, men hans egentliga syfte är tydligt: att försvara islam från granskning. Han förminskar hedersförtrycket, relativiserar skillnader som inte ändrar grundstrukturen och angriper kritikern personligen i stället för argumenten. Detta är en klassisk fascistoid strategi: flytta fokus från fakta till förlöjligande av den som vågar tala.
Sanningen måste fram
Islamisterna genom Visionspartiet vill få det att framstå som att islamkritik hotar yttrandefriheten. Sanningen är den motsatta: yttrandefriheten dör den dag islam inte längre får kritiseras.
Islam är inte som judendom, kristendom eller ”Europa”. Det är en totalitär ideologi som gör anspråk på att styra lagar, samhällen och människors liv. Det verkliga hotet mot Sverige är inte att vi talar klarspråk om islam – utan att vi låter islamister, och deras politiska försvarare på vänsterkanten och liberala klägget, skrämma oss till tystnad.
Nima Rostami, fortfarande advokat och islamofob
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.