En gång var Liberalerna förnuftets och upplysningens parti. De stod för rationell politik, individens frihet och motstånd mot alla former av dogmatism. Men gårdagens liberaler har låtit förnuftet ersättas av känslomässig moralism och elitism, och har själva blivit den nya adeln. De talar om tolerans men visar förakt för dem som röstar annorlunda. De försvarar upplysningens arv, men dyrkar dess symboler i stället för dess anda.
Det finns en nästan religiös dimension i Liberalernas SD-motstånd. Att samarbeta med Sverigedemokraterna är inte bara ett politiskt beslut, det uppfattas som ett moraliskt brott. Uttalanden som ”hellre dö i mitten än under Jimmie Åkessons stövlar” eller ”de beter sig inte” används som svepskäl för att rättfärdiga partiets senaste beslut. Högerfalangen gav vika för den vänsterliberala falangen som i dag utgör kärnan i denna nya adel. För denna krets är det viktigare att upprätthålla sin identitet som ”de anständiga” än att lösa landets problem. Därför väljer man hellre symbolisk renhet än politisk realism.
Det är något fundamentalt fel i Liberalernas tankemönster. I den liberala partikulturen finns en stark självbild av att vara ”de anständigas parti”. Därför har man i åratal lidit av beröringsskräck. Samarbete med Sverigedemokraterna ses fortfarande som ett tabu, en symbol för allt Liberalerna vill distansera sig från. I den logiken är ett samarbete liktydigt med att ”smutsa ner sig”. Men utifrån dagens politiska styrkeförhållanden är detta synsätt både orimligt och oproportionerligt. Ett sådant parti kan inte tas på allvar. Sverigedemokraterna är ett demokratiskt valt parti med stöd från över en miljon svenskar. Att fortsätta behandla deras väljare som andra klassens medborgare är både odemokratiskt och elitistiskt. Och just inom frågor som migration, integration och kriminalitet behöver Sverige ett rationellt samtal, inte moralistiska markeringar.
Här uppenbaras den stora paradoxen i dagens liberalism.
Liberalerna är besatta av symbolpolitik, ”värdegrund” och inkluderingsparoller även när det leder till samarbete med islamistiska krafter som aktivt motarbetar sekularism och jämställdhet. De vägrar samregera med nationalkonservativa svenskar men har inga problem med att ge inflytande till kulturrelativistiska rörelser som förnekar västerländska frihetsideal.
Liberalerna har förlorat sin kompass. De talar gärna om frihet men vågar inte stå upp för den när det kostar. De predikar tolerans men visar förakt för människor som röstar fel. De vill försvara upplysningens arv, men har glömt att upplysningen handlade om att bryta med dogmer inte att dyrka dem. Detta är inte principfasthet utan självdestruktiv stolthet.
Om liberalismen ska överleva i Sverige måste den frigöra sig från sin egen moralistiska fångenskap. Det är inte anständigt att låta landet falla sönder för att man vägrar samregera med nationalkonservativa.
Att rösta på Liberalerna i dag är att stödja en politik som prioriterar moralisk poserande framför verkligt ansvar. Ett parti som vill bygga moskéer, gömma illegala migranter, ge dem fri sjukvård och skolgång och påstår att främmande kulturer är en del av den svenska, står inte längre på upplysningens grund, utan på dess ruiner. Liknande liberaler i Tyskland och Norge klarade inte spärrgränsen. Nu står de svenska Liberalerna på samma väg, och gårdagens beslut blev deras egen undertecknade undergång. Tack och farväl.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.