Israel, med sitt betydande underrättelseövertag, har nu eliminerat en av den iranska regimens höga företrädare, Ali Larijani. Han är en central aktör inom ett system som under lång tid gjort sig skyldigt till omfattande övergrepp och bär ett tungt ansvar för regimens handlingar.
Samtidigt har Sveriges Radios korrespondent, Cecilia Uddén, beskrivit honom som en filosof – med tillägget att han varken har skägg eller ser ut som en mulla. En sådan framställning väcker allvarliga frågor. Det är svårt att föreställa sig att personer som Joseph Goebbels, Heinrich Himmler eller Rudolf Hess skulle beskrivas i lika neutrala eller förskönande termer.
Genom denna typ av beskrivning riskerar public service att bagatellisera det iranska folkets kamp för frihet och att normalisera ett förtryck som i grunden utgör allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. En sådan hållning bidrar i förlängningen till att relativisera islamistiskt förtryck och kan indirekt främja en normalisering av dessa idéer även i Sverige.
Public services beskrivning av en kallblodig regimföreträdare, djupt förankrad i en våldsbejakande och korrupt maktstruktur inom mullornas system, är anmärkningsvärd. Denna typ av apologetisk framställning har under lång tid präglat delar av västerländsk rapportering och den vänsterliberala mediemiljön.
Ali Larijani har under hela sin karriär varit en del av den islamiska republikens maktapparat. Han har innehaft ledande positioner inom statens institutioner, varit talman i parlamentet, fungerat som chefsförhandlare och haft nära kopplingar till regimens säkerhetsstruktur. Han har aktivt bidragit till att upprätthålla och legitimera ett system präglat av repression samt uttryckt fientlighet gentemot USA och Israel.
Han har även varit en av de tongivande aktörerna bakom regimens brutala hantering av protester, där tusentals iranier har dödats.
Flera av hans bröder har haft framträdande roller inom maktsystemet. En av dem var under lång tid chef för rättsväsendet och därmed delaktig i ett omfattande antal dödsdomar och avrättningar av politiska fångar, samtidigt som han anklagats för omfattande korruption. En annan bror har företrätt regimanknutna organisationer som utåt säger sig arbeta med mänskliga rättigheter, men som i praktiken fungerat som propagandainstrument för att legitimera regimens övergrepp och stärka familjen Larijanis makt och inflytande.
Ytterligare en bror har varit involverad i korruption under Mahmoud Ahmadinejads presidentperiod, bland annat genom att ta emot mutor från personer i Ahmadinejads närmaste krets.
Att beskriva Ali Larijani som en ”filosof” och i neutrala termer, utan att beröra de omfattande människorättsbrott han varit delaktig i, är djupt problematiskt. Det rör sig om en person med ansvar för handlingar som väcker stark avsky. En sådan förskönande framställning kan uppfattas som ett uttryck för public services tendens att relativisera förtryck och riskerar att bidra till en normalisering av ett narrativ som i praktiken är både antivästligt och ideologiskt vinklat.
Den centrala frågan handlar därför inte enbart om en enskild individ, utan om ett mönster: ett system där makt koncentreras utan effektiv ansvarsutkrävning. I en sådan struktur är personer som Larijani inte undantag, utan en del av helheten.
Att beskriva en sådan företrädare i neutrala eller förmildrande termer, utan att samtidigt belysa den kontext av förtryck och människorättsbrott som präglar systemet, är problematiskt. Det riskerar att bidra till en normalisering av ett förtryck som det iranska folket under lång tid har försökt göra motstånd mot.
Nima Rostami
Advokat och debattör