Richard Sörman: Vad händer när USA inte respekterar internationella regler?

Det talas mycket om den regelbaserade världsordningen just nu. Till mångas förskräckelse verkar den nämligen falla samman. Framför allt på grund av att Trumpadministrationen tillåter sig att agera i strid med folkrätten.

Det kan ibland låta på svenska debattörer som om vi stod inför ett enkelt val: Antingen respekterar vi den regelbaserade världsordningen eller också gör vi inte det. Antingen har vi regler som alla följer, eller också låter vi den starkes rätt få råda.

Men politiska problem låter sig sällan reduceras till enkla tudelningar. Mellan två motsatta principer hittar vi vanligtvis en gradskala av mer eller mindre. Ett land behöver exempelvis inte välja mellan invandring och inte invandring. Det går bra att ha en begränsad invandring och därmed göra invandringen hållbar. I valet mellan ja och nej till invandring är svaret lagom (mycket eller lite) med invandring.

På samma sätt kan vi ha lagom med tilltro till den regelbaserade världsordningen. Den ska inte förkastas, men vi ska heller inte tro att den alltid kommer att respekteras. Och ibland kan det ligga i hela befolkningars intresse att den inte respekteras fullt ut. Det framstår exempelvis som märkligt att politiker i Västvärlden framhåller att USA:s insats i Venezuela utgör ett brott mot folkrätten samtidigt som venezuelanerna firar på gatan.

Ett grundläggande problem med den regelbaserade världsordningen är att någon måste upprätthålla den med vapenmakt. Visst kan vi föreställa oss att jordens alla länder respekterar den på frivillig basis men det framstår mest som en naiv dröm. Problemet är att det inte finns någon yttre garant för att mänsklighetens gemensamma regler ska gälla. Ska vi ha gemensamma regler måste alla följa dem eller också måste någon ha kraft nog att se till att alla följer dem.

De starka reaktioner som kommit på USA:s agerande i Venezuela och Trumps uttalanden om Grönland beror antagligen på att vi förväntar oss att just USA och ingen annan i sista hand ska garantera att de internationella konventionerna följs. När USA får en president som anser att det inte ligger i USA:s intressen att följa internationella regler som andra stormakter tillåter sig att inte följa blottläggs systemets svagheter. Alla illusioner om traktatens och överenskommelsernas styrka och giltighet faller. Plötsligt handlar allt om välviljan i Vita huset. 

Till saken hör också att vår moderna värld till viss del präglas av en övertro på just regler. I Sverige har ett helt samhällsetablissemang lyft fram inte bara våra lagar utan även våra nedtecknade värdegrunder och internationella konventioner som själva grundbulten för både moral och samhällsbygge. Historia, kultur och identitet fyllde ingen funktion längre. Lagar, regler och traktat blev allt. Därför skulle det inte spela någon roll vilka människor so bodde i Sverige, vilken kultursfär de härrörde ifrån, vilken religion de bekände sig till. Lagar och värdegrunder skulle räcka för att upprätthålla samhällsgemenskapen.

Samtidigt har vi sett ett parallellt fenomen i arbetslivet där allt fler av våra beslut ”manualiseras” det vill säga underkastas skrivna instruktioner. Människor förväntas arbeta i enlighet med detaljerade arbetsbeskrivningar. Kriser ska hanteras i enlighet med förberedda rutiner. Inget ska överlämnas åt ”slumpen”, det vill säga åt det mänskliga omdömet. Och eftersom så mycket som möjligt av samhällets professionella verksamhet nu ska bedrivas i enlighet med planeringar och rutiner så behöver heller ingen ta ansvar om något går fel. Ja, egentligen ska ingen behöva fatta några beslut överhuvudtaget som gör dem ansvariga för beslutens konsekvenser. Om något går fel kan ansvariga bara säga att de agerat i enlighet med verksamhetens policy och rutiner.

Man anar en parallell här i den naiva tro som många verkar omfamna gällande den regelbaserade världsordningen. Inte bara professionella eller nationella angelägenheter ska skötas med hjälp av lagar och regler utan även internationella relationer. De skrivna reglerna ska skänka trygghet, de ska skydda mot allt som kan gå fel, och de ska skydda mot mindre nogräknade länders eventuella själviskhet.

Men när USA, det land som till syvende och sist varit systemets informella garant, väljer att inte respektera de gemensamma reglerna står vi plötsligt står inför en avgrund av osäkerhet och otrygghet. Nu måste vi tänka själva. Vi måste se till våra egna intressen. Vi måste vi själva navigera i en osäker värld. Beslut måsta fattas. Politiskt ansvar måste tas.

Och det här vill vi inte veta av. Tillvaron ska vara trygg. Den ska fungera i enlighet med nedskrivna och erkända regler. Och om tio Guds bud inte gäller längre så får vi ta Folkrätten. Bara det finns en kod. Bara det finns en samling föreskrifter som pekar ut vägen framåt. Som befrias från frihet och ansvar. 

Men som sagt: vi behöver inte välja mellan allt eller inget. Vi kan hålla fast vid gemensamma regler så länge det går. Vi svenskar kan framför allt tro på principen att små och oberoende länder ska respekteras av större. Vi kan hänvisa till den regelbaserade världsordningen. Men samtidigt måste vi inse att det inte finns några regler som i varje läge kan skydda oss från övergrepp och ondska. Så ser inte den mänskliga verkligheten ut och kommer nog aldrig att göra det heller.

Så låt oss inte fastna i förskräckelse över att USA agerar efter eget huvud. Låt oss inte förfasas över att ingen talar om för oss vad som kommer att hända. Det är bättre att vi förbereder oss på att vi måste agera själva och ta ansvar för vår egen frihet och trygghet. Det är inte så farligt. Det har människor fått göra förr.