Skandalen kring icke-statliga organisationer i Bryssel fortsätter att växa

Skandalen kring icke-statliga organisationer i Bryssel fortsätter att växa. Nu har Europeiska skattebetalarnas förening (TAE) lämnat in en officiell anmälan mot de tidigare EU-kommissionärerna Frans Timmermans och Virginijus Sinkevičius, där de anklagas för icke-transparent och eventuellt olaglig fördelning av EU-medel till NGO:er mellan 2019 och 2024. De hävdar att 7 miljarder euro har fördelats utan tillräcklig kontroll och att medlen har använts både för att påverka Europaparlamentet och för att processa mot privata företag. Anmälningarna har gjorts till åklagarmyndigheten i München och den europeiska åklagarmyndigheten i Luxemburg.

Enligt nya avslöjanden som grävts fram av Europaparlamentariker skulle det totala belopp som Europeiska kommissionen mellan 2019 och 2023 spenderat på subventioner till totalt 37 000 europeiska icke-statliga organisationer och lobbygrupper till och med uppgå till gigantiska 17 miljarder euro. Ledamöterna har också offentliggjort ett subventionsregister som visar vilka organisationer som har fått stöd från Europeiska kommissionen mellan 2019 och 2023. Vänner och fiender måste erkänna att en utredning är akut nödvändig.

I juni röstade Europaparlamentet redan för att inrätta en särskild arbetsgrupp som ska utreda och övervaka finansieringen av icke-statliga organisationer. Tidigare har Europeiska kommissionen medgett att ”otillåtna lobbyverksamheter” har ägt rum som finansierats med europeiska medel, särskilt från det så kallade LIFE-programmet. Detta skedde under Europeiska kommissionens förra mandatperiod, när den nederländske socialisten Frans Timmermans var vice ordförande och en viktig drivkraft bakom EU:s ”gröna giv”.

Den nya arbetsgruppen kommer att få särskild personal och kommer att granska tusentals sidor av kontrakt mellan icke-statliga organisationer och Europeiska kommissionen. Initiativet kom på insisterande av Europeiska folkpartiet (EPP), som inkluderar den nederländske Europaparlamentarikern Sander Smit, som representerar det nederländska bondpartiet BBB. Han konstaterar med rätta:

”Sanningen måste fram i ljuset! Det är inte kommissionens sak, som redan har lagstiftningsinitiativrätt, att sedan medvetet påverka parlamentsledamöter genom en skuggorganisation av icke-statliga organisationer (NGO) som finansieras och utnyttjas av Europeiska kommissionen själv. (...) Rättsstatsprincipen gäller inte bara EU-länderna, utan också EU-institutionerna själva.”

Att det inte är normalt för en statlig institution att pumpa in skattebetalarnas pengar i alla möjliga icke-statliga organisationer – eller till och med i media – är allt annat än självklart i Bryssel. De flesta tankesmedjor som fokuserar på europeisk politik – från Bruegel till CEPS – är i större eller mindre utsträckning finansierade av de institutioner de reflekterar över. Detta sker antingen direkt, genom subventioner och upphandlingar från Europeiska kommissionen, Europaparlamentet eller EU-budgetens forskningsfond ”Horizon Europe”, eller indirekt, genom EU-stödda program, partnerskap eller plattformar. I de flesta fall handlar det inte om en tillfällig inkomstkälla utan om strukturell, storskalig finansiering. Att detta undergräver mottagarnas trovärdighet är något som många i Bryssel inte ens förstår.

Hemliga lobbykontrakt

Under de senaste månaderna har allt fler detaljer framkommit om hur Europeiska kommissionen ekonomiskt stöder ett helt ekosystem av påtryckningsgrupper och uppenbarligen också aktivt styr deras lobbyverksamhet. Den tyska tidningen Die Welt avslöjade till exempel att ”icke-statliga organisationer (NGO) var tvungna att bedriva lobbyverksamhet i utbyte mot finansiering enligt kontrakten och till exempel bekämpa kolkraftverk, bekämpningsmedel och frihandelsavtalet mellan Europa och Sydamerika (Mercosur)”. Detta skedde vid en tidpunkt då Europeiska kommissionen försökte slutföra handelsavtalet med den latinamerikanska handelsblocket Mercosur.

Europeiska kommissionen är allt annat än transparent i sitt svar och verkar till och med medvetet försöka skapa förvirring. Inledningsvis vägrade institutionen att diskutera artikeln med tidningen. Men efter att den publicerades i mitten av juni och, föga förvånande, väckte stor uppmärksamhet, kände eurokraterna sig tvungna att svara. Några timmar efter publiceringen uttalade kommissionen: ”Det finns inga hemliga avtal med icke-statliga organisationer”, och tillade att pengarna går till organisationer ”på grundval av finansieringsavtal som kompletteras med arbetsprogram”.

Die Welt klargör: ”Termerna må vara olika, men ”finansieringsavtal” och deras bilagor – i detta fall de ”arbetsprogram” som Die Welt har tagit del av – är kontrakt: juridiskt bindande dokument som undertecknats av två parter. Kommissionen utlovar offentliga medel och de icke-statliga organisationerna anger hur de vill använda dem, bland annat för lobbying. Båda delarna av avtalet är därför skriftliga: hur mycket pengar som tillhandahålls och vad som ges i gengäld.”

Med andra ord fördunklar Europeiska kommissionen medvetet vad som pågår.

Dessutom anges de belopp som går till icke-statliga organisationer i EU:s register för finansiell öppenhet, som vem som helst kan konsultera online, men innehållet i avtalen förblir dolda för allmänheten. Enligt Die Welt har ”medborgarna aldrig informerats om att miljöorganisationerna skulle misskreditera bekämpningsmedel och stoppa Mercosur”.

Tidningen fick endast tillgång till dokumenten eftersom ”anställda vid en EU-institution visade dem på en dator, trots att de inte hade tillåtelse att göra det. Om deras identitet avslöjas kan de få rättsliga konsekvenser”. Det är inte tillåtet att fotografera kontrakten, trots att kommissionen hävdar att de inte är hemliga. Så varför publiceras inte dessa avtal? Enligt de tyska journalisterna ”kan sidorna inte skrivas ut eller sökas på termer. Och var 30:e minut försvinner de och måste laddas om. (...) Dokumenten är överskrivna med en vattenstämpel som visar vem som öppnat dokumentet utifrån IP-adressen till den dator som använts för att läsa det”.

Tvivelaktiga metoder

Ska vi betrakta detta som normalt? I Europaparlamentet röstade center-vänstern Socialister & Demokrater, de falska ”liberalerna” i Renew Europe, De gröna och extremvänstern alla mot inrättandet av arbetsgruppen. Detta väcker frågor om deras syn på demokratisk kontroll.

För övrigt försökte inte bara Europeiska kommissionen och de icke-statliga organisationer som fungerar som eurokraters privata lobbyorganisationer påverka Europaparlamentet – något som den nederländska Europaparlamentarikern Esther de Lange redan klagade över 2023. De försökte också i hemlighet påverka tysk politik. År 2020 röstade det tyska parlamentet för en gradvis avveckling av kol senast 2038. Enligt EU-tjänstemän var detta dock inte tillräckligt långtgående. Die Welt citerar följande från ett hemligt avtal som de ingick med NGO:n ”Client Earth”:

”Slutdatumet 2038 för kol är oförenligt med 1,5-gradersmålet i Parisavtalet och är därför för sent. (...) Under det kommande året kommer vi att fortsätta vårt arbete för att bekämpa kol i Tyskland i syfte att påskynda landets utfasning av kol.”

Sådana metoder kan bara beskrivas som djupt problematiska, särskilt eftersom de inte är nya.

Redan 2017 uppmanade den europeiska CDU-ledamoten Markus Pieper Europeiska kommissionen att sluta stödja icke-statliga organisationer som agerar i strid med EU:s ”strategiska handels- och säkerhetsmål”. Det verkar självklart att en administrativ myndighet som Europeiska kommissionen inte bör bedriva lobbyverksamhet, vare sig det är för eller emot sin egen politik.

Växande kritik

Europeiska revisionsrätten publicerade i april en kritisk rapport om problemet. Den avslöjade att mellan 2021 och 2023 använde EU inte mindre än 7 miljarder euro från olika fonder till 90 icke-statliga organisationer som fokuserar på miljöpolitik, migrationspolitik eller vetenskap. En anmärkningsvärd upptäckt i detta sammanhang är att enligt Europeiska revisionsrätten ”en stor del av EU-medlen som tilldelats icke-statliga organisationer under direkt förvaltning gick till ett litet antal icke-statliga organisationer. Av de mer än 4 400 icke-statliga organisationerna fick 30 icke-statliga organisationer mer än 40 % av de totala medlen under perioden 2014–2023 (dvs. 3,3 miljarder euro).

Revisorerna varnade för att siffrorna i deras rapport ”bör tolkas med försiktighet, eftersom det inte finns någon tillförlitlig översikt över EU-medel som betalats ut till icke-statliga organisationer”, och beklagade att ”denna information publiceras i flera system, på flera webbplatser och i flera databaser, vilket leder till en fragmenterad strategi som hindrar öppenhet och begränsar insynen i icke-statliga organisationers roll i EU:s beslutsfattande och programgenomförande. Utan denna information är det dessutom svårare att bedöma om EU-medel är alltför koncentrerade till ett litet antal icke-statliga organisationer och om denna koncentration är förenlig med EU:s politiska mål”.

Lyckligtvis verkar det äntligen bli förändring. Förra året informerade Europeiska kommissionen gröna icke-statliga organisationer om att de inte längre skulle få använda EU-medel för att lobba EU-institutioner. I maj meddelade Europeiska kommissionen sedan att den skulle neka finansiering för lobbyverksamhet eller påverkansarbete till icke-statliga organisationer som specifikt fokuserar på hälsopolitik på grund av den ”ryktesrisk” detta innebär för Europeiska unionen.

Nyligen skickade Europeiska kommissionen också brev till två icke-statliga organisationer, European Network on Smoking Prevention (ENSP) och Smoke Free Partnership (SFP), med uppmaningen att upphöra med sin lobbyverksamhet. Båda organisationerna får betydande finansiering från Europeiska kommissionen och den förstnämnda sades vara nära involverad i lagstiftningsarbetet, utöver sitt lobbyarbete. NGO SPF skulle därmed ha fått 95 000 euro från EU för ett projekt för att anordna konferenser om ”hälsofrämjande skatter på alkohol, tobak och ohälsosamma livsmedel och drycker, och för att lära sig hur man kan förespråka dessa åtgärder”.

Fallet är ett bra exempel på hur verklighetsfrånvänd Europeiska kommissionen är. Båda icke-statliga organisationerna är angelägna om att slå ner på alla alternativ till tobak, trots att EU-medlemsstater som Sverige, som har undantag från EU:s snusförbud, har bevisat att sådan paternalistisk politik undergräver målet om ett ”rökfritt” samhälle. I dag har Sverige en av de lägsta rökfrekvenserna i Europa, liksom en mycket lägre förekomst av rökrelaterade sjukdomar. Jämfört med andra EU-länder har Sverige 44 % färre tobaksrelaterade dödsfall, 41 % lägre lungcancerfrekvens och 38 % färre cancerdödsfall.

Den behöriga EU-kommissionären, Wopke Hoekstra, ligger dock i linje med de paternalistiska icke-statliga organisationerna. Han driver hårt på högre skatter på tobak och riktar därmed också in sig på alternativ, framför allt e-cigaretter, och ignorerar helt Sveriges framgångsrika strategi. Under en utfrågning i Europaparlamentet uttalade EU-kommissionären: ”Rökning dödar, e-cigaretter dödar”, och likställde därmed de två, trots att enligt den brittiska regeringens hälsodepartement ”de bästa uppskattningarna visar att e-cigaretter är 95 % mindre skadliga för hälsan än vanliga cigaretter”. Det verkar vara vanligt att Europeiska kommissionen använder skattebetalarnas pengar för att anlita en armé av icke-statliga organisationer som lobbar för alla möjliga politiska beslut som ofta är mer inspirerade av magkänsla än av fakta.

Avtagande stöd för icke-statliga organisationer

Enligt rapporter försöker vissa EU-medlemsstater med vänsterorienterade ministrar hindra försök att avskaffa subventioner till icke-statliga organisationer som bedriver lobbyverksamhet. I synnerhet ska hälsoministrarna i Spanien, Slovenien och Belgien ha uttalat sig uttryckligen vid ett möte i rådet till förmån för EU-finansiering av icke-statliga organisationer. Den belgiske socialistiske hälsoministern Frank Vandenbroucke gick längst. Han ska ha hävdat att dessa organisationer fungerar som en ”nödvändig motvikt till vad han ser som en växande grupp av industrifinansierade lobbygrupper”. Med andra ord skulle det vara regeringens uppgift att fördela pengar till förespråkare för politiska ståndpunkter som, enligt samma regering, är underrepresenterade i debatten.

Det kan vara talande att en subventionerad icke-statlig organisation, European Public Health Alliance (EPHA), nu överväger att undersöka ”stöd från den belgiska regeringen” som ett alternativ till förlusten av EU-subventioner. Människor som Vandenbroucke kommer förmodligen gärna att dela ut andras pengar, men det är tveksamt om den kassa-trängda belgiska staten har råd att göra det. Kan man förlåtas för att man tycker att allt detta är upprörande?

I grund och botten är det naturligtvis svårt för en icke-statlig organisation att inte bedriva lobbyverksamhet. Intressegrupper anordnar konferenser, genomför studier och publicerar opinionsartiklar. Det är inget fel i det. Tvärtom kan detta, oavsett om dessa grupper är vänsterorienterade eller inte, vara ett värdefullt bidrag till den samhälleliga debatten.

Men när politiker i stor utsträckning finansierar denna typ av verksamhet är dessa civila samhällsgrupper inte längre en speglin

Pieter Cleppe