Nima Rostami: Det är dags att sluta blunda – islam och islamism kan inte skiljas åt

Den svenska debatten om islam präglas av en förenkling som inte längre är hållbar. Påståendet att islam är enbart en religion, medan islamism är en politisk avart, är i bästa fall naivt och vilseledande. I praktiken är skillnaden mellan islam och islamism betydligt mindre än vad som ofta görs gällande. Den som intar den positionen har en dålig pragmatisk hållning som skadar Sverige för all framtid. 

Islam uppstod inte enbart som en troslära, utan också som en samhällsordning. Redan i dess tidiga utveckling integrerades religion med lag, politik och social organisation. När islam omsätts i praktik suddas därför gränsen mellan det religiösa och det politiska snabbt ut. Det är inte en förvanskning av islam – det är en konsekvens av dess grundläggande struktur.

Koranens uppdelning i mekanska och medinanska verser illustrerar detta tydligt. Den tidiga fasen präglas av andlig förkunnelse, medan den senare innehåller konkreta regler för samhällsstyrning, rättskipning och maktutövning. Det handlar inte bara om tro, det handlar om ett normsystem som gör anspråk på att organisera hela livet. Inom denna ram saknar människan en självständig vilja och betraktas i stället som ett medel för att förverkliga den gudomliga viljan. Ur detta perspektiv erkänns inte människan som bärare av en egen vilja och egna rättigheter i egentlig mening. Människan framstår snarare som ett redskap för att förverkliga en vilja som står över henne.

I denna världsbild finns inte heller något utrymme för sekularismen alls. Människan definieras inte primärt som bärare av individuella rättigheter, utan som underställd en gudomlig vilja. Sharia fungerar som ett heltäckande regelverk där individens autonomi underordnas religiösa normer. Religion, lag och politik smälter samman till en enhet.

Detta får konsekvenser. Den klassiska uppdelningen av världen i dar al-islam, ”fredens boning” och dar al-harb, ”krigets boning” skapar en föreställning om ett ”vi” och ett ”dem”. I en sådan logik blir oliktänkande inte en självklar del av ett pluralistiskt samhälle, utan något som definieras i relation till konflikt eller underordning. Denna dikotomi handlar om olika historiska och teologiska sammanhang som en uppmaning till expansion och dominans, där krigets boning ska erövras.

Islams grundare och hans efterträdare spred ideologins budskap genom krig, jihad i Allahs namn. I detta perspektiv rättfärdigas olika typer av handlingar när de uppfattas tjäna islam, ibland genom våld, ibland genom mer indirekta eller strategiska metoder, takkyya. Typisk politisk jargon, osanning och opportunism, legitimeras och skyddas i religionsfrihetens namn.

Trots detta har Sverige under flera decennier saknat ett tydligt säkerhets- och konsekvensperspektiv i sin migrations- och integrationspolitik. Det rådande marxistiska narrativet i Sverige har tystat varje form av kritisk analys. Resultatet är att ideologin som med anspråk på samhällsordning har kunnat etablera sig utan att dess långsiktiga effekter synliggjorts på allvar.

Europa har tidigare underskattat totalitära idéer. Erfarenheterna från 1900-talet visar vad som står på spel när en ideologi sätter kollektivet över individen och gör anspråk på att forma hela människan och samhället. Att dra paralleller är inte att överdriva, det är att ta historien på allvar.

Det handlar inte om att inskränka religionsfriheten. Det handlar om att förstå när en fascistisk ideologi främjas som en gudstro och religion. Och att våga diskutera vilka konsekvenser det får i ett sekulärt, demokratiskt samhälle. Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att blunda för de inneboende spänningar och konflikter mellan en sekulär rättsstat och islam som en fascistisk ideologi förtäckt med religion. 

Det kräver en tydlig hållning. En stark nationell gemenskap som försvarar sekularismen, de individuella fri- och rättigheterna och den demokratiska rättsstatens principer. Frågan är inte om vi har råd att göra det. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Nima Rostami, advokat och konservativ debattör