Snaran dras åt, Irans islamiska diktatur vacklar, och står inför sitt fall. Det som började som ekonomiska protester i slutet av december 2025 har utvecklats till ett öppet och landsomfattande uppror mot ett system som i över fyra decennier har hållit ett helt folk som gisslan. I januari 2026 har protesterna spridit sig till större delen av landet, från Teheran och Shiraz till Mashhad, Zahedan och otaliga andra städer.
Bakom ilskan ligger en ekonomisk kollaps utan motstycke: skenande inflation, en valuta i fritt fall och ett samhälle där framtidshoppet systematiskt har krossats. Men istället har mullaregimen exporterat politisk islam, inrättat proxyarméer och infiltrerat västliga länder. Mönstret känns igen från Sovjet, fast betydligt mer aggressivt, och västvärlden har med sin undfallenhet bistått regimens expansion och dess förtryck av iranier. Men dagens protester handlar inte längre bara om ekonomi. De handlar om makt, legitimitet och en framtid utan regimen.
Protesterna har fått ett tydligt ledarskap
Det avgörande som skiljer denna protestvåg från tidigare är folkets politiska klarhet. Allt fler iranier har dragit slutsatsen att den islamiska republiken inte kan reformeras, den måste ersättas. I protesterna har därför en ny dimension vuxit fram: kravet på ett verkligt alternativ. För många har detta alternativ fått ett namn: Reza Pahlavi.
Reza Pahlavi är kronprinsen, sin till shahen som avsattes av islamister och marxister 1979. Reza Pahlavi uppfattas nu av stora delar av oppositionen som den enda ledare som snabbt kan ta ett nationellt ansvar, samla landet och leda Iran genom en övergångsperiod bort från diktatur och mot rättsstat, frihet och nationell återuppbyggnad. Samtidigt förkastar folket socialism, kommunism och andra ideologier som historiskt banat väg för det islamistiska maktövertagande som i praktiken ruinerat landet.
Regimens svar har varit förutsägbart: våld, terror och repression. Dödstalen stiger. Minst ett trettiotal personer har dödats, däribland civila och barn, och över 1 200 demonstranter har gripits. Säkerhetsstyrkorna har militariserat stadskärnor, slagit ner protester med dödligt våld och gjort klart att de inte har något politiskt svar.
Diktatorn Khamenei och hans rättsväsende har samtidigt signalerat total kompromisslöshet. Inga eftergifter. Ingen förlåtelse. Bara hot. Det är inte styrka, det är desperation.
USA:s hållning markerar ett avbrott med det förflutna
USA:s president Donald Trump har denna gång valt en annan linje än sina företrädare. I stället för diplomatiskt mumlande har han öppet varnat den iranska regimen och uttryckt stöd för det iranska folket. Hans budskap är tydligt: fortsätter massmordet på fredliga demonstranter, kommer USA att agera.
Detta är en historisk markering. Tidigare amerikanska administrationer har ofta prioriterat islamistiska regimens stabilitet framför frihet och därmed indirekt skyddat diktaturen i Teheran. President Trump gör tvärtom. Han avfärdar förhandlingar i ett läge där regimen redan förlorar greppet och signalerar att tiden för eftergifter är över.
Enligt obekräftade uppgifter har amerikanska specialstyrkor, Delta Force, placerats i grannlandet Irak, i staden Erbil. Samma specialstyrka som nyligen tillfångatog Venezuelas socialistiska diktator Nicolás Maduro. Detta förstärker bilden av ett internationellt tryck som ökar. Oavsett om militär intervention blir verklighet eller inte är signalen glasklar: den islamiska republiken är inte längre immun.
Slutet närmar sig
Diktaturer faller sällan värdigt. De klamrar sig fast, hotar, skjuter och ljuger – ända till sista minuten. Men när ett folk har förlorat sin rädsla och omvärlden slutar skydda förövarna, då återstår bara kollaps.
Iran befinner sig nu vid denna punkt. Snaran dras åt. Frågan är inte längre om den islamiska diktaturen faller, utan hur snabbt.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.