När Morgan Johansson väljer att associera Sverigedemokraternas politik med begreppet etnisk rensning blir det tydligt hur lätt det är för de gamla partierna att falla tillbaka i naivitet och smutskastning. I stället för att diskutera sakfrågor om volymer, invandringens betydelse för kriminalitet och välfärd, och medborgarskapets innebörd tar man till hysteriska tonfall. Det är inte seriöst. Det är ett tecken på politisk reträtt.
Att beskriva en demokratisk, parlamentariskt förankrad politik om asylinvandring som etnisk rensning är en galenskap som kvalificerar sig till svensk politisk historia. Begreppet hör hemma i analyser av krigsbrott och systematiska fördrivningar. Att använda det om förslag om minskad asylinvandring och skärpta krav för medborgarskap urholkar språkets betydelse och förgiftar samtalet.
Sverigedemokraterna driver i dag en linje som i grunden är pragmatisk. Lägre invandring. Tydligare krav. Fokus på lag och ordning. Det är en reaktion på två decennier av dokumenterade integrationsproblem, växande utanförskap och pressade offentliga system.
Samtidigt ser vi hur Socialdemokraterna återigen famlar efter en identitet där moraliska markeringar ersätter konkret politik. Retoriken hårdnar men riktningen blir oklar. I delar av borgerligheten märks samma tendens. Moderaterna och andra partier talar om stramhet, men tvekar när konsekvenserna ska formuleras fullt ut. Det finns en rädsla för att stå fast.
De borgerliga opinionsbildarna Ann Heberlein och Krister Thelin påstår att Sverigedemkraterna står för etnisk rensning. I Thelins fall eftersom Sverigedemokraterna uttrycker att de är mot islam och islamism. Som om det är förbjudet att ha uppfattningar om religioner, dessutom religioner med politiska implikationer som är på väg att förändra Sverige på djupet. Idiotin är tillbaka i borgerligheten. Sverigedemokraterna är tydligen enda alternativet för den som inte vill falla tillbaka i kaos och retorisk smörja.
Naiviteten är här igen. Inte i form av öppna gränser över en natt, utan genom stegvis uppluckring, genom symbolpolitik, genom att man åter börjar tala mer om signalvärden än om faktiska volymer och incitament. Otydliga regler skapar otydliga förväntningar. Otydliga förväntningar skapar parallella normsystem.
Och nåde dig om du är skeptisk till islam. Då är du för etnisk rensning. Det spelar ingen roll hur välbelagd radikaliseringen i religionen är, hur Muslimska brödraskapet infiltrerar europeiska institutioner eller hur iranier varnar för vad islam kan göra med ett land.
Så lätt det är för både borgare och socialdemokrater att tappa allt förnuft. Om de får styra kommer vi om fem år återigen behöva säga att vi har ”varit naiva”.
Jimmie Åkesson har konsekvent hävdat att migrationspolitiken måste vara långsiktigt hållbar och förankrad i nationell kapacitet. I sakfrågan har utvecklingen gett honom rätt i mer än ett avseende. Europa har rört sig mot stramare regler. Sverige har tvingats göra detsamma. Tack vare Sverigedemokraterna.
Det är oansvarigt att återigen börja relativisera problemen som ledde fram till kursändringen.
Sverigedemokraterna står i dag ensamma i sin konsekvens. Andra partier rör sig fram och tillbaka mellan anpassning och avståndstagande. De präglas av inre strider mellan falanger. I den rörelsen finns risken för ett nytt politiskt kaos, där ingen riktigt vet vad som gäller och där kortsiktig opinionshantering ersätter strukturreformer.
Det är inte radikalism att kräva kontroll. Det är realism. Om övriga partier åter börjar definiera realism som omänsklighet är vi farligt ute. De har då inte dragit lärdom av de senaste tjugo åren. Sverigedemokraterna är återigen enda partiet i Sverige som inte är naivt.
Carl Eos
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.