Cheferna för Public Service-bolagen klagar på de nedskärningar i budgeten som är på gång. Det dramatiska tonläget vittnar om att de inte tar sina uppdrag på allvar. Regeringen borde våga byta ut dem! Markus Johansson-Martis debuterar som krönikör på Riks.se.
Den 22 maj presenterade Tidö-regeringen sin proposition om en ny lag för public service. Förslaget innehöll så kallade “besparingar” i budgetarna för SVT och SR – men ordet är en överdrift. I själva verket handlar det om att budgetökningen fram till 2033 ska bli marginellt mindre än tidigare beräknat. Någon faktisk minskning av budgeten är det alltså inte fråga om.
Trots att högerregeringens förslag knappast innebär några avgörande förändringar uppstod stor upprördhet bland vissa berörda grupper. SVT:s VD Anne Lagercrantz kallade förslaget “Politiskt önsketänkande” och hävdade att public services ansvar för svensk beredskap hotas. SR:s VD Cilla Benkö gick längre och menade att 350–400 journalister kan tvingas sluta samt att Ekot i värsta fall läggs ner.
Utifrån sett ter det sig märkligt. Å ena sidan drar regeringen inte ner budgeten. Å andra sidan hävdar public services chefer att just de mest centrala uppgifterna är hotade. Hur går det ihop? Svaret är enkelt: det gör det inte.
Åtminstone inte för någon av oss skattebetalare. Vi vet alla att det inte saknas program som har karaktären av rent slöseri eller identitetspolitisk propaganda. Listan på underhållning som ligger långt från kärnuppdraget kan göras lång. Samtidigt står det svart på vitt i både SVT:s och SR:s sändningstillstånd att de ska ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor. De ska dessutom upprätthålla krisberedskap och därigenom utgöra en del av totalförsvaret. Med andra ord bör Public Service roll som lägereld inte underskattas. Av samma anledning står det också klart för de flesta av oss att om budgeten inte räcker till, finns det många andra pengaposter man bör skära ner på utöver den mest centrala verksamheten. Men så verkar inte Lagercrantz eller Benkö resonera. Hur kommer det sig?
Man kan tolka deras uttalanden på två sätt: Antingen erkänner VD:arna att de inte klarar av att fullfölja sina lagstadgade och av regeringen beslutade uppgifter – eller så vill de helt enkelt inte. Båda skälen är lika allvarliga.
På ett normalt företag hade den här typen av reaktioner från ansvariga chefer varit grund nog för att ifrågasätta förtroendet för hela ledningen, i synnerhet den verkställande direktören. Jag ser ingen anledning till att det skulle vara annorlunda här. Eventuella juridiska hinder finns inte. Hade det rört sig om en myndighet hade regeringen sannolikt redan agerat. För skattebetalarna spelar det ingen roll vilken organisationsform som tar deras pengar – och för regeringen borde det vara självklart att vilja förverkliga den verksamhet som deras nya lagförslag och budgetramar ger uttryck för.
Genom det mandat Public Service fått av medborgarna är det riksdagen och regeringen som ytterst är SVT:s och SR:s arbetsgivare. De bestämmer bolagsordningen och utser ledamöterna i förvaltningsstiftelsen, som i sin tur utser bolagsledningen i varje public service-företag. Att VD:arna går ut offentligt och kallar dessa ambitioner “önsketänkande” och dessutom antyder att man kanske måste lägga ner kärnverksamheten minst sat anmärkningsvärt. I ett riktigt företag hade en ny VD redan börjat rekryteras.
Och kandidater finns. Det finns personer med gedigen erfarenhet av medier och ett brinnande intresse för statsmediernas roll. Jens Ganman och Aron Flam är två exempel. Möjligen skulle någon i regeringen påstå att man inte kan anställa allierade. Men det argumentet håller inte. Redan idag sitter Caroline af Ugglas som ordförande i den förvaltningsstiftelse som fungerar som en buffert mellan statsmakten och public service-bolagen. Tidigare var hon vice ordförande för Svenskt näringsliv, vilket är en av Moderaternas största finansiärer.
Poängen är enkel. På samma sätt som högern styr förvaltningsmyndigheterna och riket i stort borde man också ta ansvar ett mer direkt ansvar för public service. Att utse ledningarna är ett ringa ingrepp, så länge man håller armlängds avstånd till själva programinnehållet. I synnerhet nu när de själva erkänner att de inte är rätt kvinnor på rätt jobb.
Så nej – regeringens marginella besparingar är inte “politiskt önsketänkande”. Däremot är public service-ledningens hållning till sina arbetsgivare just det. De borde inse sina övertramp och pudla från sina uttalanden. Gör de inte det har regeringen både den juridiska rätten och den politiska skyldigheten att börja leta efter ny, mer entusiastisk ledning – personer som kan leda SR och SVT på ett sätt som respekterar de sändningstillstånd och lagar som ligger till grund för deras existens.
Markus Johansson-Martis, jurist och opinionsbildare
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.