Ju mer jag tänker på Viktor Rydbergs Tomten, desto tydligare blir det: det är inte en juldikt. Det –är ett yrkesetiskt credo. För journalistiken.
Rydberg skrev dikten 1881, mitt i ett samhälle i snabb och skakande förändring. Industrialiseringen rev upp gamla ordningar, idéstriderna var hårda, offentligheten brutal. Rydberg visste vad modernitet kostar. Han var journalist, kontroversiell, ifrågasatt – ofta ensam. Han fick betala ett högt personligt pris för sin integritet.
Han visste också detta: civilisation hålls inte uppe av dem som skriker högst, utan av dem som vakar när andra sover.
Tomten är ingen mysfigur. Han är sträng. Ensam. Plikttrogen. Han går sin rond utan publik, utan bekräftelse, utan belöning. Han ser till att ordningen består, att elden inte slocknar, att gården inte tas över av mörkret.
Så såg också den klassiska journalistrollen ut: att se, förstå och bära – men inte stå i centrum. Att vara närvarande utan att vara självupptagen. Att ta ansvar för helheten, inte för sin egen position.
I dag är det annorlunda. Journalisten förväntas känna offentligt, visa sitt inre, göra sig själv till berättelsens nav. Krig, katastrofer och lidande blir innehåll i ett flöde där uppmärksamhet är valuta. Det är mänskligt. Men det är inte ofarligt.
När reportern blir huvudperson förskjuts fokus. Från vaksamhet till positionering. Från ansvar till affekt. Från analys till signalering. Och något avgörande går förlorat på vägen.
Det är i det glappet antisemitismen återkommer.
Inte alltid som öppet hat. Ofta som slentrian. Som antydningar, symboler, gamla föreställningar i nya förpackningar. Den blossar upp i spektakulära händelser – som alla fördömer – men lever vidare i vardagen: i urvalet, i vinklingen, i det som lämnas osagt när kamerorna slocknat.
Det som börjar som en dagsnyhet och slutar i tystnad är ofta det som, obevakat, tillåts bli en struktur.
Just därför räcker det inte att reagera. Någon måste vaka.
Rydbergs Tomte påminner om ett annat sätt att vara i världen. Ett lågmält, nästan bortglömt ideal: att vaka utan att synas. Att bära ansvar utan applåder. Att inte göra sig själv till måttstock för det man skildrar.
Det är ingen nostalgisk längtan. Det är en påminnelse om varför journalistik en gång var ett samhällsbärande uppdrag – inte en identitet, inte ett varumärke.
Tomten går ännu sin rond.
Frågan är om journalistiken gör det.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.