“Heder” har blivit ett allmänt begrepp i den svenska debatten, sedan invandringen tvingat vår individualistiska kultur i kontakt med Afrikas och Mellanösterns klansamhällen.
Ordet har kommit att bli giltig valuta för båda sidorna av politiken, där det har blivit ett sätt för högern att med finess angripa invandringen genom att problematisera dess konsekvenser, medan det för vänstern har blivit ett sätt att angripa “patriarkala strukturer” och “unkna värderingar” utan att behöva nämna invandring.
I grund och botten handlar “heder”, i sammanhanget av “-kultur” och “-våld”, om västerländsk förfäran över den synen på individen, familjen och klanen som råder bland många av de grupper som invandrat till Europa de senaste decennierna. Oavsett om man medger kopplingen till invandringen eller inte, så har begreppet tagit sig in i den svenska samhällsdebatten bara som en följd av den här kulturchocken.
Hedersbegreppet har nästan helt saknat relevans för vår förståelse av vår egen samt andra västerländska kulturer. Antropologiska teorier beskriver det kristna västerlandet som en rad samhällen där den personliga skulden är betydligt mer avgörande för att reglera beteende, än någon slags omsorg för ens heder.
I Mellanöstern samt de flesta asiatiska länder är det tvärtom – där är det skammen inför andra som är starkare. Andras uppfattning om en själv eller om ens familj eller klan är viktigare än att bearbeta sina skuldkänslor. Det är inte en slump, enligt denna teori, att hederskulturer tillhör denna del av världen snarare än Västeuropa.
Således har det nästan blivit förknippat med något främmande och primitivt att bry sig om sin egen eller någon annans heder. Kanske är det till och med underförstått att när det handlar om heder, så är det ofta tvång och våld inblandat. Bilden av den muslimska familjen som könsstympar sina döttrar och inte låter dem klä sig som de vill eller träffa vem de vill ligger nog fast i många svenskars sinnebild av hedersfenomenet.
Våld och andra brott som begås inom ramen för att upprätthålla familjeheder ska bekämpas. Det storsatsar regeringen på. Förbudet mot exempelvis kusinäktenskap, samt myndigheternas upptrappning mot könsstympningar och annat våld, är viktiga inte bara för att det fredar våldsoffer, utan även för att sådan lagstiftning bidrar till att göra Sverige mindre attraktivt som land för människor som utövar den grövsta formen av hederskultur. Främmande klaner ska inte flytta till Sverige för att leva och frodas – de ska upplösas.
Alla håller nog med om att mycket av invandringen från delar av Asien och Afrika har burit med sig omfattande kulturella problem. Men för omväxlingens skull bör kanske en kritisk blick riktas även mot den svenska kulturen, om hur vi ser på våra barn och unga.
Tidningen Kvartal rapporterade tidigare i mars om den överraskande stora andelen omyndiga personer som begår våldtäkt mot barn. Den vanligaste åldern bland de åtalade är 15, medan målsäganden tenderar att vara något år yngre, visar granskningen. Samtidigt är nog alla välbekanta vid det här laget om det fenomen som föreningen Dumpen gjort dagsaktuellt, med vuxna män som ordnar sexträffar med barn via internet.
Finns det ett kulturproblem här? Är den genomsnittlige västerlänningen naiv inför de hot som hederskulturer uppstått för att förhindra?
Vår individualism, jämställdhet, fokus på självförverkligande, och tro på frihet och på att personer alltid fattar förnuftiga beslut är rimligtvis orsaken till att vi har barn som hamnar i sexuella situationer de inte är mogna för, och som verkar nästan övergivna av sina familjer.
Att vi har barn utan konsekvenstänk som kan föreha sig sexuella aktiviteter, både med jämnåriga och med vuxna, liknar nästan ett slags samhällslöst naturtillstånd. Samtidigt har vi offentliga institutioner som nästintill normaliserar och marknadsför sexuellt umgänge för barn, som skolan, RFSU, och Pride.
Om Mellanösterns hederskulturer är extrema, liknar tillståndet i Sverige och många andra västländer en extrem åt andra hållet. Det finns nog ganska låg social acceptans för en svensk far som vill mana sin omyndiga dotter till försiktighet i vem hon träffar och vad hon gör – trots att det kan vara befogat.
I Storbritannien har turerna kring de pakistanska våldtäktsgängen som systematiskt riktat in sig på engelska flickor blottat hur många muslimer i landet ser på sitt värdfolks kvinnor. Synen på vita kvinnor som promiskuösa och oskyddade finner absolut näring i de kulturkrockar som uppstår när människor från mycket starka hederskulturer möter det moderna Väst. Fenomenet får antas inte bara gälla Storbritannien.
Det är viktigt att komma ihåg att även i vår del av världen, vars syn på sexualitet många även på högern gillar att försvara som om det vore vårt själva existensberättigande, finns det en del självrannsakan att göra.
Vi ska självklart bekämpa våldsamma hederskulturer, men det betyder inte att vi ska låta sexuellt självförverkligande vara ett mål i sig. Väst har också en heder att försvara.
Elias Norgren