Aftonbladets ledarskribent Susanna Kierkegaard slår på stora trumman och påstår att läkaren Agnes Wold utövar hat mot transpersoner. Christopher Garplind på Sveriges Radio anser att det är oetiskt av hans arbetsgivare att ge Wold tillgång till en mikrofon.
Allt som krävdes var att Wold i podden Hotspot uttryckte att hon skulle göra allt i sin makt för att omvända sitt barnbarn om det sa “jag är född i fel kropp”, och därmed riskera fyra års fängelse, vilket var en anspelning på den nya lagen som förbjuder så kallade omvändelseförsök.
“Trots uttalandet får Agnes Wold fortsätta som expert i Sveriges Radios program Fråga Agnes Wold”, skriver SVT.
Kierkegaards ledartext innehåller över huvud taget inget bemötande i sak av Wolds ståndpunkter. I stället tar Kierkegaard till invektiv som "kärring" och "hatisk". Det Wold håller på med är konspirationsteorier långt nere i kaninhålet, skriver Kierkegaard.
Så skriver inte en person som vet att den har rätt och kan underbygga sin linje med riktiga argument. Så skriver däremot en person som vill kväva diskussioner. Och nog är det också ett tecken på intellektuell fattigdom.
I stället för att bemöta Wold i sak ifrågasätts hennes motiv. Dessutom påstår Kierkegaard att Wolds världsbild är “helt bisarr”. Det bisarra är i själva verket att beskyllas för att vara hatisk för att man ifrågasätter hur klokt det är att låta tonåringar oemotsagda utsätta sig för irreversibla ingrepp med livslånga medicinska konsekvenser.
Mycket talar för att unga personers omgivning ofta har haft en för okritisk inställning till medicinsk transition. Många unga med könsdysfori brottas med ångest, autism eller annat. Det har i flera fall visat sig att svårigheter att acceptera sin naturliga könsidentitet egentligen inte är grundproblemet. Mycket talar med andra ord för att försiktighetsprincipen borde anammas i större utsträckning än i dag. Den nya könstillhörighetslagen borde exempelvis inte ha drivits igenom 2024.
Postmoderna idéer har fått ett allt större inflytande över västerländska institutioner. På 1177.se står att läsa: “Könsdysfori är när könsidentiteten inte stämmer överens med det kön du registrerades som när du föddes ...” och “När du föds blir du registrerad som flicka eller pojke, framför allt beroende på hur din kropp ser ut”.
En viktig tanke inom postmodernismen är att det inte finns objektiva sanningar. Men om alla påståenden bara är subjektiva berättelser torde påståendet att "det inte finns några absoluta sanningar" också stå på skakig grund. Postmodernismens ologiska konstruktion har dock inte stoppat dess framfart, bland annat tack vare personer som Susanna Kierkegaard. Tonåringars subjektiva upplevelse väger tyngre än beprövad erfarenhet och biologi.
Den bisarra är inte Agnes Wold, utan det är debattörer som Susanna Kierkegaard. Bisarra och hatiska är inte heller föräldrar som vill skydda sina barn från farliga idéer. Sådan omsorg är grundad i kärlek och inte “transhat”. Alla föräldrar, och för övrigt alla vi som har genomgått tonåren, vet att den tämligen dramatiska utvecklingsfasen kan vara en förvirrande tid. Då är stadga från vuxenvärlden bättre än postmoderna idéer om att det mesta bara är flytande och gränslöst, till och med ens eget biologiska kön.
De som verkligen lider av könsdysfori ska självfallet få hjälp. Vuxenvärlden har dock en skyldighet att säkerställa att livsavgörande beslut vilar på så stark kunskap som möjligt. Olika perspektiv behöver då få komma fram. Ett sådant är att försiktighetsprincipen bör råda och att livsavgörande beslut helst inte ska tas under de allmänt förvirrade tonåren.
Historien är full av exempel där stora grupper människor på kort tid har omfamnat samma idéer och där kritiska frågor har skjutits ned innan de ens tillåtits att formuleras ordentligt. Det verkliga sveket vore om vuxenvärlden av rädsla eller bekvämlighet lät bli att lyfta kritiska perspektiv.
Erik Hagström
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.