Erik Hagström: Vi har bara ett liv, så låt inte Strandhäll (S) styra över det

Diskussionen om kvoterade föräldradagar har länge gått på autopilot med debattdeltagare som kan varandras repliker utantill. Trots det, finns det fortfarande perspektiv som alltför sällan lyfts fram. Exempelvis att fler öronmärkta pappadagar vore en stöld från mammorna.

I Sverige ser vi oss gärna som ett föregångsland, inte minst i jämställdhetsfrågor. Många har känslan att det moderna Sverige har skapat nära nog perfekta system på det området. Vi borde dock oftare ifrågasätta den bilden.

För tongångarna efter Kristdemokraternas utspel om att slopa föräldraförsäkringens pappadagar säger dessvärre en hel del mindre smickrande saker om vår tid. Att det ses som något problematiskt att vilja vara hemma med sina små barn vittnar om ett delvis själsligt fattigt samhälle.

I dagens Sverige betraktas människan ofta som en fristående bärare av rättigheter. Vad som glöms bort är att det är relationer som ofta gör dessa rättigheter meningsfulla i praktiken. Lägg därtill tendensen att se relationer, exempelvis mellan makar, som begränsande av individens frihet. När man betonar att sådana relationer är frihetsinskränkande riskerar det skymma sikten för många att sådana relationer skapar förutsättningar för trygghet och liv.

Enligt en studie från Uppsala universitet är en av fyra unga kvinnor osäkra eller vill inte ha barn alls. En tydlig ökning jämfört med 2014 då motsvarande andel var en av tio. Andra undersökningar visar på en liknande trend.

Det finns många anledningar till att barnafödandet är historiskt lågt. Mitt i detta ser vi hur makthavare som Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor, driver på förslag som i praktiken försämrar möjligheten att själv styra över sin mammaledighet.

Att ytterligare kvotera föräldradagarna vore en omotiverad begränsning för inte minst mammorna. Ofta är det främst modern som är hemma de första månaderna. Det finns biologiska skäl till det såsom att mamman tiden efter födseln i regel har en närmare anknytning till barnet. Dessutom vill många mammor amma barnet åtminstone det första halvåret, vilket är något som bidrar positivt till barnets hälsa.

Om fler månader än dagens tre öronmärks till pappan minskar möjligheterna för mamman att vara hemma under tiden när barnet börjar bli mer interaktivt, kanske lär sig att gå och besök i lekparken enklare låter sig göras.

Men för sådana som Strandhäll, som går till storms mot de som vill ge större frihet åt föräldrarna att själva kunna styra över föräldradagarna, är det viktiga inte vad som fungerar bäst för familjen och barnet. Det viktigaste är att utfallet på aggregerad nivå av de valen ska passa en politisk ambition. Helst könssymmetri i fördelningen av föräldradagar. Strandhäll signalerar att hon vet bättre än Sveriges föräldrar hur de ska lägga upp sin föräldraledighet.

Familjer ser olika ut. För vissa fungerar det bäst att en förälder är hemma längre, för andra inte. De som brukar hylla pluralism i andra frågor gör det talande nog inte här. Familjerna är dock i regel bäst lämpade att själva göra sina val, även om de val som görs ibland kan framstå som mindre rationella på samhällsnivå utifrån parametrar uppställda i vänsterpartiernas jämställdhetsstrategier.

Kanske finns det viktigare saker än att snabbt återvända till arbetsmarknaden. Arbetslinjen är nog för de flesta inte meningen med livet, utan snarare främst ett medel.

Fredrik Kärrholm tar i en intervju med Riks upp ytterligare ett perspektiv som sällan lyfts fram. För många pappor är det en uppoffring att gå till ett jobb, som de inte sällan trivs mindre bra på, i stället för att vara hemma med barnet. Det är dock en självklar uppoffring för de flesta män att göra givet det stora arbete mamman gått igenom under havandeskapstiden. Av det följer naturligt att mammans preferenser för hur föräldradagarna ska fördelas makarna emellan bör vara styrande.

Kärrholm påminner i intervjun även om en annan dimension, som knappast kan avfärdas som marginell: Vi lever bara ett liv och småbarnsåren är för föräldrarna förmodligen de viktigaste. Och vi klarar oss bra utan Strandhälls pekpinnar åtminstone under den tiden.

Småbarnsåren är nog påfrestande som de är. Så räck gärna upp en hand den som efterfrågar att Strandhäll lägger sig i hur ni ska leva de åren.

Hur vore det om politikerna gav föräldrarna frihet att styra över hur de åren ska vara? Kanske skulle det också bidra till att öka barnafödandet. Att krångla till småbarnsföräldrarnas liv genom att minska deras valmöjligheter torde åtminstone inte göra det.

Erik Hagström