Ansvarig utgivare för SVT Nyheter, Karin Ekman, gör något så ovanligt som att författa en krönika med tydlig kritik mot en enskild politiker. Krönikans titel: ”Ebba Buschs reaktioner säger allt.” Jag vill emellertid hävda att vi i själva verket har att göra med att ”SVT:s reaktioner säger allt”.
Bakgrunden till spektaklet är att Ebba Busch blir intervjuad i en SVT-dokumentär om bränslepriser och elbilar. Hon anser att frågorna är politiskt vinklade. Den lilla invändningen räckte för att SVT-chefen Karin Ekman skulle slå på stora trumman och kalla ministerns agerande häpnadsväckande.
Det är så det brukar låta det fåtalet gånger politiker på allvar ifrågasätter journalisternas metoder och vinklar. Och påståenden om att demokratin och pressfriheten är i fara kommer då som ett brev på posten.
I det aktuella fallet med Ebba Busch handlar det om en minister som reagerar på vinklade frågor – i en dokumentär som vill driva en politisk konflikt.
SVT-reporterns frågor till Busch i den aktuella dokumentären tar avstamp i Klimatpolitiska rådets rapport och den nederländske socialdemokraten Frans Timmermans kritik mot Tidöpartiernas klimatpolitik. Knappast några kliniskt objektiva perspektiv med andra ord.
Med SVT:s reaktioner på Buschs ifrågasättande av intervjufrågorna avslöjas något intressant om synen på relationen mellan politikerna och media. SVT vill granska makten, men aldrig bli granskad tillbaka.
Det är självfallet en bekväm position att inta. Särskilt för ett public service-bolag som finansieras via obligatoriska avgifter, med våldsmonopolet i ryggen.
Men det SVT-chefen Ekman presenterar som ett försvar av oberoende journalistik framstår i stället som en barnslig och reflexmässig oförmåga att hantera kritik. Min femåriga grabb hanterar kritik bättre.
När en intervjuad minister endast invänder mot frågornas premisser, det vill säga hon vägrar inte att svara, lämnar ingen tv-studio, utan faktiskt argumenterar, borde det vara början på en intressant diskussion.
Fast det är klart att det är mer bekvämt att göra Buschs invändning mot metod och vinkling till en fråga om maktens ovilja att bli granskad.
Kritik av journalistens angreppssätt görs om till en fråga om den politiska maktens ovilja att granskas, men det är en fördummande förenkling. För nog går det att både acceptera journalistikens roll och kritisera hur den utövas.
I en demokrati behöver journalisterna, särskilt den offentligfinansierade, tåla att bli ifrågasatt. Annars är den inte oberoende, men vill vad det verkar vara oantastlig.
Det finns dessutom skäl att misstänka att SVT upplever situationen som extra laddad just för att den rör klimatfrågan. En fråga som ofta behandlas som närmast helig i det offentliga samtalet.
När kritiken riktas mot hur denna fråga skildras tycks ribban för vad som anses allvarligt eller hotfullt sänkas betydligt. Det bidrar till att Buschs invändning inte bara bemöts som saklig kritik, utan blåses upp till en principiell strid, något som i sin tur säger en hel del om Karin Ekmans och SVT-redaktionens egna utgångspunkter.
Nej SVT. Ebba Buschs reaktion ”säger inte allt”. Den visar snarare en politiker som reagerar på en intervjusituation hon upplever som vinklad, vilket varken är märkvärdigt eller särskilt dramatiskt. Det som däremot säger mycket är SVT:s egen reaktion.
Och det är ingen berättelse om styrka. Det är tunn hud. Maskerad som principer.
Erik Hagström
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.