”Det finns bara ett land jag älskar och varje dag anstränger mig för. Jag har inget annat land. Knuffa inte ut mig från det.”
Så skriver den moderate biståndsministern Benjamin Dousa i en känslosam debattartikel på DN-kultur. Dousa hänvisar till sitt utländska ursprung och berättar att ”proppen gick ur” när han läste hur sverigedemokraten Jessica Stegrud kommenterade Paria Liljestrands och Lawen Redars utländska ursprung när de båda diskuterade vår nya svenska kulturkanon i Aktuellt.
Starka känslor alltså. Starka reaktioner. Även kulturministern, Parisa Liljestrand, som omnämndes i Stegruds inlägg, reagerade starkt och krävde en förklaring.
Jag tänker inte ta ifrån våra båda ministrar deras känslor. Det kanske inte är så enkelt att rota sig i ett land när man vet att man har sina rötter någon annanstans. Vi ska ha respekt för det.
Men det vore också snyggt om fler människor i Sverige – båda svenska invandringsentusiaster och människor med invandrarbakgrund – kunde vidga sina vyer en aning och försöka förstå det djupa lidande som massinvandringen orsakar hos stora delar av den svenska ursprungsbefolkningen.
Vilka människor i Sverige är det som fått se sitt eget hemland förändras till oigenkännlighet? Vilka är det som fått höra att deras kultur knappt finns och att deras identitet är öppen för alla? Vilka är det som aldrig får urskilja sig från andra med hänvisning till sin historia och sitt ursprung?
Vilka är det som tvingas hantera en gängkriminalitet, en islamism och en hederskultur som inte har någonting med dem själva och deras egen historia eller kultur att göra?
Vilka är det som tvingas fly sina egna städer på grund av en mångkultur som skapar olust och otrygghet och som människor helt enkelt inte orkar se eftersom det blir för smärtsamt?
Vilka är det som indirekt utsätts för en etnisk fördrivning när stora grupper individer från andra länder, andra världsdelar, andra kulturer tar över i bostadsområden och hela stadsdelar?
Ja inte är det någon av alla de invandrargrupper som finns i Sverige. Det är snarare ursprungssvenskarna. Det är vi som ska tvingas åse hur vårt eget hemland, det enda vi har, förändras till något i aldrig ville ha. Och det är vi som framställs som ondsinta rasister när vi lite valhänt försöker protestera.
Den smärta, det lidande som massinvandringen åsamkar många svenskar måste få en röst i offentligheten. Författarna till boken ”Saknad” som kom för några år sedan, Katarina Barrling och Cecilia Garme, försökte. Men boken bemöttes med en talande tystnad.
Vi ursprungssvenskar finns också. Vårt perspektiv är också värt att beaktas. Vårt lidande är också verkligt.
Benjamin Dousa säger att det kändes som att han blev utknuffad från något han länge ansträngt sig för att kunna tillhöra. Då är vi många som kan tala om för Benjamin Dousa att vi länge har känt oss utknuffade ur det Sverige som en gång var vårt och som kanske aldrig kommer komma tillbaka.
Vi svenskar är också människor. Vi kan också känna saknad och smärta. Även vi kan oroa oss för det land som är vårt och som är vårt enda hem, men som tyvärr upplevs som allt mindre hemma av allt fler.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.