Richard Sörman: Vi män tar gärna ansvar för mäns våld mot kvinnor – men på vårt sätt

I debatten som följt efter det fruktansvärda mordet i Rönninge har röster höjts för att män måste ta ett kollektivt ansvar för det våld som män riktar mot kvinnor.

Saken är emellertid den att män alltid har tagit ett sådant ansvar, åtminstone i anständiga samhällen. Och att män är beredda att göra det även idag.

Ett sådant ansvar handlar dock inte om att alla män ska iklä sig en gemensam skuld för de våldsdåd som en minoritet av männen begår. Och det handlar definitivt inte om att någon ny typ av man ska skapas i enlighet med ett mjukare och kanske mer kvinnligt inspirerat ideal.

I stället handlar det om att män ska tillåtas hålla farliga individer borta. Det är en princip som bygger på realism och omsorg om konkreta resultat. Det finns helt enkelt våldsamma och farliga män som inte har någon plats i ett civiliserat samhälle. Dessa män måste alltså låsas in så länge det behövs.

Med andra ord har män i alla tider hanterat våldsamma män med hjälp av lagar, regler, gränser och repression. Systemet har aldrig varit perfekt. Maktens och överhetens män kom lättare undan eller kunde i värsta fall själva agera som våldsverkare.

Men ändå. Män har de facto under historiens gång tagit ansvar för sin egen, och för kvinnors och barns säkerhet.

I vår tid har många män upplevt att de inte har tillåtits ta det här ansvaret längre. För kriminalpolitiken skulle ju vara human. Den skulle inte syfta till att straffa brottslingar, eller att inkapacitera människor. I en intervju i Dagens Nyheter förklarade advokatsamfundets ordförande Johan Eriksson nyligen att ett samhälle som bygger på att vi låser in människor inte är ett trevligt samhälle. Nej, får man lust att svara, inte så trevligt för dem som är inlåsta, men kanske lite trevligare för de människor som slipper bli ihjälslagna.

Och även när det gäller invandringen förväntades svenska män ge upp sitt traditionella ansvar att hålla koll på vilka personer som kom in i landet. Även här skulle vi ägna oss åt att inkludera och acceptera. Att säkerhetsläget i Sverige försämrades rejält, framför allt paradoxalt nog för alla de kvinnor som månade om den fria invandringen, spelade ingen roll. För vi skulle inte ägna oss åt repression. Vi skulle skapa en ny människa. Vi skulle bygga vårt samhälle på tilltro och tillit.

Mitt budskap till alla kvinnor som nu säger att män måste ta ett kollektivt ansvar för mäns våld mot kvinnor är att vi män gärna tar ett sådant ansvar. Men då måste vi också få använda oss av de verktyg som vi vet fungerar. Nationsgränser ska få fungera som verkliga gränser. Utländska brottslingar ska utvisas eller till och med fråntas svenskt medborgarskap när så är möjligt. Och män – vare sig de är svenskar eller invandrare – som är livsfarliga för andra ska hållas inlåsta.

Det här löser inte alla problem. Brottslighet finns i alla samhällen. Men det är i alla fall ett verkningsfullt sätt för att undvika att kvinnor ska behöva drabbas av de våldsdåd som det faktiskt hade varit möjligt att undvika.

Nu får vi något av ett paradigmskifte i svensk kriminalpolitik. Det är Sverigedemokraterna som leder det skiftet, och det är naturligtvis ingen slump att partiet går starkt hos män. Låt oss hoppas inför det nya året och inför valet att alltfler kvinnor inser att dessa män kanske har en poäng: Det är kvinnorna själva som får betala om inte männen tillåts agera mot brottslighet och våld.