Det är som en film. Alla firar när den onde skurken besegras, och godheten och friden lägger sig över universum igen. Sen tar filmen slut, och tittarna går nöjt vidare med sitt liv.
Nu är inte Iran en film. Den islamistiska diktaturen och dess årtionden av övergrepp på Irans många folk är och var verkligt, och nog ska man vara tacksam över att nationens bödel, ayatolla Ali Khamenei, inte längre kan utöva sin terror över vare sig dem eller andra folk.
Men nu befinner sig landet, och i förlängningen dess närområde, i en osäkerhet som bör tas på större allvar än en film. Vem eller vad är det som kommer att efterträda ayatollan, och kommer det vara mycket bättre för Irans folk?
Tanken verkar inte ha slagit de delar av den svenska och västerländska högern som uppmanat till, och nu slutligen kunnat fira, elimineringen av regimens högste ledare. För dem, samt för många exiliranier, verkar det våldsamma slutet på den islamiska republiken ha haft ett egenvärde.
I regel är det bara en förklaring som brukar figurera, när Irans oppositionella och deras allierade utvecklar varför de vill se en statschef dödad; kronprins Reza Pahlavi. Han är både ett förkroppsligande av landets historiska enväldiga monarki och av dess demokratiska framtid, beroende på vem man frågar.
De oppositionella iranierna, i Sverige såväl som överallt där iranier finns, tror på sitt land och på sitt folk; de ser den ljusa framtiden framför sig, trots otydligheterna. Det är ädelt och vackert, och det är lätt att förstå varför man som konservativ och nationalist kan ryckas med i deras kamp.
Men samtidigt anas en naivitet i detta läger, som verkar som förtrollad av den kontrarevolutionära andan. Kanske framför allt för människorna som själva inte är hemmahörande i Iran, så verkar det dramatiska som utspelat sig i Iran den gångna helgen vara precis som en film – skurken är död, och nu har ridån gått ned. Vad som händer sen tillhör varje tittares egen ‘headcanon’.
Man hade kunnat önska sig mer av den invandringskritiska högern, som bör ha förståelse för hur revolutioner i Mellanöstern bidrog till migrantkrisen på 2010-talet. Blir den ‘persiska våren’ likadan som den arabiska?
Ställd inför jämförelsen med de arabiska regimkollapserna under förra årtiondet, så brukar Iranentusiasterna falla tillbaka på något som närmast kan liknas med en iransk exceptionalism; perser är inte som Mellanösterns övriga folk, ty de är välutbildade, i högre grad mer sekulära än andra muslimer, och de bär på sin mångtusenåriga historia med stolthet. Det undanröjer risken för inbördeskrig eller andra oroligheter i ett post-islamistiskt Iran, och kanske blir det byggstenarna för en modern och stabil demokrati på ruinerna av mullaväldet, menar man.
Tanken grundar sig säkerligen på en större kulturkännedom än den jag själv besitter, så för all del. Men Iran är mycket mer än bara det trendiga och kaxiga Teheran, och består av betydligt fler folkgrupper än bara perser. Om det är några av dem som gillar att främmande makt aktivt banat väg för ett regimskifte i deras land är en öppen fråga.
Det var amerikanska bomber som slog ut Irans ledarskikt, men i förlängningen ligger ansvaret också på tyckare även här i Sverige. Vi kan inte spola tillbaka om det får oväntade konsekvenser.
Elias Norgren
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.