När språket inte längre är en självklarhet i vården

En sjuksköterska larmar nu om vad allt fler ser: svensk vård håller på att bli en katastrof.
Inte för att resurser saknas. Inte för att människor inte vill jobba.
Utan för att det svenska språket inte längre är ett krav – bara ett "plus i kanten".

Händelsen hon beskriver är lika absurd som skrämmande.

Ambulanspersonal ryckte ut till ett äldreboende. En patient misstänktes ha blodförgiftning – ett akut, livshotande tillstånd.
Men väl på plats kunde vårdpersonalen inte förklara vad som hänt. De talade inte svenska.

I rapporten står det rakt på sak: "hinder i det akuta vårdarbetet på grund av språkförbistringar."
Sjuksköterskan själv tillägger: "Detta är ovärdigt för de äldre."

Och ja – det är ovärdigt. Det är dessutom ett svek.

Vi är ett av världens mest beskattade folk. Generationer har slitit och betalat in till välfärden.
När de själva blir gamla ska tryggheten finnas där.
Men istället riskerar de att dö därför att personalen inte kan svara på de enklaste frågor:

"Vaknade patienten med feber?"
"Har hon ätit idag?"
"Var hon pigg igår?"

Sådant som kan avgöra liv eller död.

Sjuksköterskan berättar vidare att personalen endast talade sitt modersmål med varandra. Svenska kunde de knappt alls.
Ändå ansvarade de för en hel avdelning med gamla, svensktalande patienter.

Och vad sker efteråt? Hur kan det Socialdemokratiska styret i Västerås låta detta fortsätta?

Det här är inte längre undantag. Det har blivit systemfel.
En dysfunktion som numera är kännetecknet för svensk äldreomsorg.
Det skulle kunna bli en mörk satirfilm – om det inte vore för att verkligheten är så brutal för dem som drabbas.

Frågan är bara: hur länge accepterar vi det här?
Hur länge ska äldre svenskar, som byggt landet och betalat notan, behöva möta sin sista tid i en vård där språket inte ens är en självklarhet?

"Detta är ovärdigt för de äldre."
Det är också ovärdigt för Sverige.