Linnea Klingström skriver om den häpnadsväckande kritik som Diskrimineringsombudsmannen riktat mot Stockholms Lokaltrafik efter att en man som inte vill ta kvinnor i hand inte kallats på arbetsintervju. I Sverige skakar vi hand för att visa respekt och samförstånd. Hur kan Diskrimineringsombudsmannen uppmuntra ett uppenbart diskriminerande beteende som inte hör hemma i vår kultur?
Ibland tänker jag att Sverige är som Titanic, ”världens modernaste osänkbara skepp”. Jag ser framför mig hur vi glider ut på öppet hav mot en nedåtgående sol. Skeppet är så stolt, så modernt, så osänkbart. Himlen nästan för klar, havet för lugnt. Om det bara hade blåst lite mer så hade vi kanske sett vågornas krusning över isbergen som lurar under ytan. Men havet är stilla, och vad gör det, vi är ju världens modernaste, osänkbara skepp? (Var det så man såg på skeppet Vasa den där gången?)
Det nya året inleds med en nyhet som jag sett förut. En muslimsk man vägrar skaka hand med kvinnor. När detta får konsekvenser i det svenska samhället känner han sig diskriminerad. 2016 var det en gränspolis på Skånepolisen som kände sig diskriminerad när kvinnorna på arbetsplatsen tog illa upp av att – de facto – bli könsdiskriminerade. En ”känslig” och ”komplex” fråga menade arbetsgivaren Skånepolisen, som aktivt arbetat för mer mångfald på arbetsplatsen. Kvinnliga anställda beskrevs som ”förbannade”. Bara två månader innan hade miljöpartisten Yasri Khan vägrat ta en kvinnlig reporter i hand med hänvisning till sin religion.
Nu, nästan ett decennium senare är samma ”känsliga och komplexa” fråga på tapeten igen. Diskrimineringsombudsmannen (DO) kritiserar Stockholms lokaltrafik (SL) för att ha nekat en muslimsk man en arbetsintervju som trygghetsvärd då han på grund av sin religion inte ville skaka hand med kvinnor. Mannen kände sig därmed diskriminerad och anmälde det hela till DO – som ställde sig på mannens sida.
DO:s beslut är uppseendeväckande på många plan, men att en myndighet som arbetar mot diskriminering tar parti för den diskriminerande parten är närmast absurt. I Sverige har vi lagar mot könsdiskriminering, vilket är en av anledningarna till att DO över huvud taget existerar. I andra länder finns det andra lagar, som att kvinnor inte får köra bil till exempel. Men i Sverige råder trots allt, än så länge, svenska normer och lagar. Därför borde det vara självklart att en anställd i Stockholms kollektivtrafik behandlar alla lika, oavsett kön, religion, etnicitet eller sexuell läggning. Och lika självklart borde det vara att DO begriper detta.
Att skaka hand med människor påbjuds inte aktivt i svensk lagstiftning, men det beror på att det är så självklart att göra det för svenskar att vi inte behöver lagstifta om det. Att skaka hand med främmade människor en djup kulturell mening. Den öppna handen symboliserar fredliga avsikter och visar på såväl ärlighet som artighet och öppenhet. Ofta används handslaget för att bekräfta ett avtal eller för att visa tacksamhet. I Sverige kan som bekant både kvinnor och män ingå både avtal och föra sin egen talan, så att inte ta en kvinna i hand enbart för att hon är kvinna är både diskriminerande och respektlöst. Handslaget är en djupt rotad tradition för oss svenskar som inte signalerar något annat än att man möter varandra med goda avsikter. Ett handslag skapar trygghet och förtroende. Därför framstår det som naturligt att en person som vägrar skaka hand med kvinnor på en svensk arbetsplats inte ens kallas till intervju för ett arbete som trygghetsvärd.
Så hur motiverar DO sin kritik? Jo, de menar att ”beröring är något som inte alla människor är bekväma med” och att ”... det finns andra sätt att hälsa respektfullt på som inte involverar fysisk kontakt”. De missar alltså helt att nämna kärnan i problemet: att den muslimska mannen enbart vägrar att ta kvinnor i hand för att de är just kvinnor. DO:s nonchalans inför denna nedlåtenhet gentemot kvinnor är häpnadsväckande. Man kan fråga sig vad DO hade kommit till för slutsats om mannen vägrat ta homosexuella i hand, eller personer med viss hudfärg eller religion. Men kvinnor är tydligen lovligt byte, även för DO vars uppgift är att skydda bland annat just kvinnor.
I Afghanistan får kvinnor inte åka taxi utan en manlig förmyndare vid sin sida. I andra länder, bland annat i Egypten, har man tvingats införa könssegregerade bussar för att kvinnor ska kunna vara trygga i kollektivtrafiken. Samtidigt i Sverige ställer sig en statlig myndighet på den muslimska mannens sida när han i sin roll som trygghetsvärd vägrar ta kvinnor i hand.
Det började med en skakning på nedre däck...
Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle
