Linnea Klingström skriver om den olyckliga tendens som finns i flera länder i Västeuropa att ge nya och neutrala namn åt gamla marknader och kristna traditioner för att inte exkludera invandrare ur den samhälleliga gemenskap. Galenskap! Våra traditioner berättar vilka vi är och vilken kultur som invandrarna ska inkluderas till.
Sedan förra året har Englands äldsta julmarknad, julmarknaden i Lincoln, ersatts med ett ”ice adventure” där de traditionella marknadsstånden bytts ut mot 16 isskulpturer. Beslutet skapade upprörda känslor bland lokalbefolkningen som menade att en tradition gick i graven. Marknaden som funnits i över 40 år lockade årligen en kvarts miljon besökare – vilket enligt beslutsfattarna i Lincoln också var anledningen till att den stängdes ner: julmarknadens popularitet ansågs utgöra en säkerhetsrisk. Med andra ord, ett is-äventyr utgör inte ett möjligt terrormål på samma sätt som en julmarknad.
I år var det dock en annan julmarknad som skapade debatt i England. Den traditionella julmarknaden i London bytte namn till ”vintermarknad”, och marknadsknallarna uppmanades att inte använda ordet ”jul” över huvud taget. Flera andra julmarknader i England har de senaste åren gått samma öde till mötes och fått byta namn från ”julmarknad” till ”vintermarknad”. I syfte, naturligtvis, att vara kulturellt och religiöst neutrala och därmed inkludera fler.
Trenden att byta namn på traditionella marknader med gamla anor syns på flera håll i Europa. 2018 bytte julmarknaden i belgiska Brygge namn till ”vintermarknad” med intentionen att bli mer ”neutral”. På nätet utbröt en hätsk debatt. Vissa kopplade beslutet till islams allt större inflytande över västerländsk kultur och såg namnbytet som ett hot mot den belgiska kulturen.
Inte heller Sverige är skonat. Så sent som i år bytte Distingsmarknaden i Uppsala namn efter över 600 år (!) då Guido Carinci som är marknadsansvarig istället föredrog det totalt historielösa namnet ”Uppsala vintermarknad”. I Växjö har den, sedan 1300-talet, traditionella Sigfridsmarknaden bytt namn till ”Växjö vårmarknad”. I folkmun lever dock ”Sefframässemarken” kvar.
Spelar det någon roll om en julmarknad byter namn till vintermarknad eller om ett marknadsnamn från medeltiden får ett nytt namn efter 700 år? Behöver vi över huvud taget koppla en marknad till en viss högtid eller till historiska händelser som kanske utspelades för över 1000 år sedan? Vem bryr sig egentligen om Sefframässemarken säger oss något om hur Sankt Sigfrid lät döpa Olof Skötkonung en gång i tiden, när ”vårmarknad” är både neutralt och inkluderande? Det är ju bara marknader, det är ju bara namn.
Nej, marknaderna och deras ibland uråldriga namn är givetvis mer än så. De är bärare av vår gemensamma historia, de är en del av vårt kulturarv. De säger oss något om vilka vi är och vilka vi har varit. Hur vi upplever en plats beror till stor del på vad vi vet om den. Ju mer vi vet om platsen, desto mer tillhörighet, gemenskap och trygghet erfar vi. När vi inte känner till en plats historia kan en känsla av främmandeskap och rotlöshet uppstå.
En vintermarknad eller vårmarknad kan kanske framstå som mer inkluderande än en julmarknad eller Sigfridsmarknad men i verkligheten är det precis tvärtom. Det är marknadernas namn och tradition som skapar en känsla av gemenskap och sammanhang. Marknadsnamnen bidrar till att skapa rum som gör att vi känner oss hemma samtidigt som de öppnar dörrar till vår gemensamma historia och de föreställningsvärldar som faktiskt har format oss till det folk vi är idag. Det skapar en känsla av upplevd tillhörighet för alla som besöker marknaden.
Marknadsnamnen säger oss något om vår kultur och vår historia och det bidrar till nyfikenhet och kunskap om densamma. Kunskap och medvetenhet om ett lands traditioner, historia och föreställningsvärldar skapar i sin tur en känsla av samband. Att byta ut marknadsnamnen i syfte att inkludera eller neutralisera riskerar alltså att skapa motsatsen till vad de godhetsknarkande woke-dårarna säger sig vilja uppnå – en vilsen besöksskara utan vare sig koppling till, eller kunskap om landets historia, traditioner och kultur. Därmed finns det all anledning att bevara de gamla marknadsnamnen och låta julmarknaderna fortsätta vara julmarknader även i framtiden!
Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle
