Kommunalrådet Andreas From (S) ringde upp den demenssjuka kvinnans gode man om att han ville köpa hennes släktgård i Åsele.
Han ska också ha känt till att kvinnans son Anders hade fått en stroke före köpet, enligt Enar Nordin, som är god man för kvinnan.
Med på husköpet fick även kommunalrådet lösöret, som alltså sonen inte kunde ta del av.
– Ja, nu har väl han bränt upp det, säger Enar Nordin till Riks.
Riks har pratat med Enar Nordin, som är god man för den demenssjuka kvinnan Gertrud i Åsele och som var den som tog husaffären till Överförmyndarmyndigheten.
– Mynderiet har bestämt att jag kunde sälja huset, säger han till Riks.
Men du ansvarar ju ändå för den här kvinnan.
– Det är jag som har ansvar för henne, säger Enar Nordin till Riks.
Att sälja huset utanför marknaden kan ha gjort att kvinnan kunnat få högre pris för huset? Är det något du ser?
– Ja, det är jag tveksam till för jag hade ju en mäklare som skulle vara kompetent för den uppgiften så att den uppgiften blandar jag mig inte i. Och jag tyckte det var relativt bra för huset var ju inte i någon modern skick, om jag säger.
Men hur kommer det sig att det såldes när sonen låg inne på IVA för en stroke?
– Jo, men det visste jag ju inte, för det var ju en från IVA som ringde mig och talade om det.
Då visste ju du det i augusti innan köpet gick igenom.
– Ja, men då hade ju processen börjat, jag hade ju börjat beställa tid för mäklaren, och tid för honom och anhöriga och allihop som skulle vara inblandade, processen hade ju pågått.
Ja, men du kände inte då att det kanske kunde pausas med tanke på situationen, att han inte var medveten om att det här hände? Han låg ju nedsövd då.
– Nja, IVA ringde mig och då tror jag han hade vaknat till.
Jo, men du kände aldrig då, för det är ju ändå att han drabbades av en stroke.
– Ja, men jag hade ju kontaktat övermynderiet för att göra bedömningen – om jag kunde sälja huset eller inte.
– Och då väntade jag på besked från dem, att de skulle lämna besked om att jag kunde sälja. De ville ha in uppgifter på marknadsvärde, läkarintyg och blablabla, allting. Det var den här processen som pågick.
– I fyra år hade jag hållit på med att bearbeta att han skulle ta över den där fastigheten. Jag sa att du får den ju gratis.
– Det är bara att du sätter en namnteckning för att få lagfart. Så hade jag ordnat med papper att man skulle... Men han vägrade i fyra år. Och till slut slutade han prata med mig.
Du menar sonen nu?
– Ja, visst. Han vägrade prata med mig. Så det gick ju ett par år.
– Jag hörde aldrig någonting av honom. Jag provade att ringa någon gång till, men han hade nog blockerat mitt nummer. Så efter fyra år då tröttnade jag ju faktiskt på den där.
Men du ska ju ändå företräda kvinnans intresse.
– Huset förföll ju år efter år efter år och drog höga kostnader.
Han var ju där och använde det som sommarstuga.
– En gång per sommar kom han upp till marknaden och var där bara ett par dagar.
– Han gjorde ingenting annat. Jag var på honom och sa "ska du inte klippa gräset och ta bort buskar och träd som växt in på gräsmattan. Jag sa: "jag går inte som en vaktmästare här inte".
– Han gjorde inte någonting under alla år. Han for dit en gång per år, det var till marknaden.
Men jag tänker ändå att du företräder hennes intresse. Tror du att hon hade velat se det här, att sonen inte tar över huset?
– Ja, om hon hade vetat om att huset stod och förföll och tappade marknadsvärde. Det ruttnade ju broar där och det förstördes ju, huset.
Det låter ju som att sonen inte ville att det här köpet skulle gå igenom.
– Det går bra att vakna till i efterhand. Jag höll på i fyra år med den där pojken. Han var totalt ointresserad. Jag hade ordnat med papper och allting. Jag är besviken på att han nu säger att han har blivit stulen på huset.
– Då blir man besviken.
Men varför var det så viktigt att sälja det här huset?
– Det kom ju köpare. Här i Åsele växer inte köpare på träd. Då ringde en åt mig och då var det det här kommunalrådet - Fromen.
– Då ringde han åt mig och frågade om jag var god man. Jo, sa jag, jag är god man. Och frågade om han fick köpa. Nej, sa jag, jag kan inte sälja något hus inte. Jag måste kolla med överförmynderiet först.
– Och det gjorde jag. På den vägen var det att de godkände att jag kunde sälja, annars hade jag inte gjort någonting.
– Och om de inte hade sagt någonting, då hade det fått stå och förfalla fortfarande.
Hur ser du på att det är hans gamla partikollega som har tagit en del av beslutet?
– Det ser jag inte alls att det är något märkvärdigt, för att de har fått heta vad de ville. Och partikollegorna hade jag inte något att göra med honom.
Det är Gunnel Jonsson som jag tänker på.
– De sitter på en annan nivå. Jag sitter bara och värmer en stol på kommunen på något fullmäktige, så jag har ingenting att göra med de här höjdarna inom kommunen.
– Jag är bara en liten grå mus i det.
Ni har väl till exempel varit i Åselepartiet tillsammans tidigare?
– Nej.
– Han har varit före min tid, för jag flyttade hit 2008. Då kände jag inte till den här Fromen.
Ni styr ju kommunen tillsammans med Socialdemokraterna.
– Ja, men jag är på för låg nivå. Jag har ju inte suttit i några nämnder i kommunen.
– Jag sitter i fullmäktige och bygg och miljö.
Men då när kommunalrådet ringer dig och frågar om den här fastigheten. Hur känner du kring det? Hur kan det tolkas utifrån? Ser det bra ut, tycker du?
– Du har fått ringa vem som helst som kan köpa den här fastigheten så att de kan få bort kostnaderna för huvudmannen. Det var det som var mest intressant. Sedan vad de hette hade de mindre betydelse. För min del i varje fall.
Det var ju en fastighet i närheten som såldes för över en miljon.
– Ja, men då har jag talat med grannar som har sommarstugor. Och då säger de att det går ju inte att jämföra de fastigheterna. Det är ju som natt och dag. Det är ju ett stort garage och modernt invändigt och överallt.
Jag tänker läget är ju, det ligger ju fint till.
– Det var väl tomten i så fall som är något värde, huset är väl inte något.
Det gick ju för 280 000 kronor ändå. Kan du vara säker på att du har gjort det bästa nu för henne? Och att hon har fått ut rätt pris för det här huset när det inte har legat på marknaden?
– Ja, det tror jag säkert. Jag tror det är svårt att få ut nåt här i Åsele kommun. Man får vara jätteglad om det dyker upp en köpare på ett hus här. Köpare växer inte på träd här inte.
Men hur kommer det sig att ni ändå inte lade ut den via mäklare?
– Nej, men det var ju inte tal om det. Det är ju mäklaren som skötte om alltihop. De ville ju ha marknadspriset på överförmynderiet, så jag gjorde som de sa och skickade in de papper de ville ha – köpebrev och uträkning på marknadsvärde.
– Jag skickade in alltihop, en lunta åt dem. Alltihopa.
Jo, men det ska väl ändå gå via marknaden? Att man går till en mäklare och säljer. Det här är väl inte ett förfarande man gör?
– Ja, han nämnde det ändå inte. För att han.. Om han räknar på att... Om han skulle sälja, då skulle det väl han ha några kostnader. Man drar ju och hamnar på... Jag vet inte hur han tänkte.
– Jag är ingen fastighetsbusinessman. Jag är inte på den nivån och håller på med fastighetsaffärer.
Men skulle det kanske inte ha gått till en mäklare?
– Jo, det gjorde det. Vi hade ju en mäklare som kom dit. Han gick och fotade och klämde på väggar och golv.
Vem var det som skickade den mäklaren?
– Jag ringde ju en mäklare som kom dit. Det var jag som ringde efter en mäklare.
Så då kom han för att göra en värdering. Det var inte diskussioner om att det skulle gå via mäklare och sälja. Eller vad var diskussionen då?
– Överförmynderiet ville ha ett marknadsvärde på huset, vad det var värt. Och han tog fram marknadsvärdet.
– Och så ville de ju ha typ köpebrev. Plus, det skulle vara läkarintyg och allt möjligt som jag ordnade upp.
Ja, så då var det därför du tog tag i en mäklare. Det var via Överförmyndigheten.
– Ja, de ville ju ha det i uppgifterna. Jag gjorde ingenting. Det här är jag inte van att hålla på med, så att ni får styra det här som ni vill ha.
– Jag har gjort som de har sagt och därmed jämnt.
Men är det de som ska besluta om sånt här? Är det inte du som kan då säga att vi ska kontakta en mäklare så att det här går via marknaden?
– Nej, men det är ju de som tar besluten. Jag har inte tagit beslut alls. Utan de ville ha in ett marknadspris och det tog jag fram åt dem.
Men så du menar att det aldrig var någon diskussion om att det skulle gå via mäklare från deras sida?
– Jo, men det gick ju via mäklare.
Han satte ju ett marknadsvärde på det. Men det var väl aldrig diskussion om att det skulle gå till en mäklare? Att det ska säljas ute på marknaden?
– Jo, men för att få fram ett marknadsvärde har jag ju gått till en mäklare.
– Jag kan ju inte sätta något värde själv. Det är ju som att jag skjuter till månen och börja bestämma priset på ett hus som man inte begriper sig på.
– Och då tog jag ju dit en mäklare som gjorde det här marknadspriset åt Överförmynderiet om de ville ha.
Men det är ju ändå ditt ansvar att värna hennes intressen. Tycker du att du har gjort det här?
– Ja, det har jag gjort. Hade det gått X antal år framåt då har ju inte värt någonting, eventuellt tomtpris då.
– För hon var väl kanske inte så duktig på att hålla efter heller.
– Det förföll och förföll och förföll. För att rädda något värde, och då pojken inte ville ta hand om det, det var jag ju besviken på.
– Jag trodde han skulle ta över. Han kunde gå där och dola och fixa. Och ordna för så att det såg snyggt och prydligt ut.
Ja, men det låter ju ändå som att han har velat ta över det.
Och det är frågan då om kvinnan hade velat att kommunalrådet skulle ta över deras släktgård.
Om man tittar på andra värden än ekonomiska, tror du att det här var de situation som hon hade velat?
– Ja, om hon hade varit frisk. För att om kåken förföll och förföll och förföll.
– Så tror jag ju att hon har varit med på att den skulle säljas.
– Det var mycket som var nedkört i hastigheten faktiskt.
Man kan ju också tänka på familjeband också. Att det kan vara ett sånt värde en sådan gång.
– Ja, jag tycker jag har gjort vad jag kunde. Jag hade hållit på i fyra år och bearbetat honom och skaffat papper. Och han fullständigt vägrade. Då ansåg jag att jag inte kunde göra något mer.
– Han svarade inte ens på telefon när jag ringde åt honom. Och så går han ut nu i efterhand och säger att han är i stort sett bestulen på fastigheten. Då blir jag jättebesviken på den där grabben.
Det låter ju som att det har skurit sig någonting mellan er.
– Nej, det har det ju inte men jag var besviken när han gick ut i media och sa att de hade snott det. Han är väl medveten om att jag har ringt och försökt ordna att han ska ta över.
– Och så säger han ingenting. Inte ett ord säger han om det, att han vägrat ta över fastigheten under fyra år. Det är jag besviken på.
Hur kommer det sig att lösöret såldes med huset?
– Det var låg standard på lösöret. Det var inte mycket lösöre heller. För vi hade ju tagit några grejer på boendet som hon har på rummet sitt.
Men det har ju ändå funnits saker från deras släkt och familj som fanns i det här. Och att hans son inte fick möjlighet att ta del av det här.
– Ja, nu har jag ju ingen blick för minnessaker. Det var ju det jag ville att han skulle vara med på. Men det blev ju inte det. Och det fanns ju inte mycket minnessaker heller. De var inte prylsamlare. Det var ju ganska enkelt.
Vad har hänt med det nu? Vet du det?
– Ja, nu har väl han bränt upp det.
Kommunalrådet?
– Ja, han har ju rensat ut huset.
– En granne säger att han har slagit ut väggarna nere. Och så bytt någon dörr och fönster. Så han har väl gjort öppet landskap, men det vet jag inte.
– Så han har ju rensat ut huset.
– En annan granne säger att han har han väl bränt upp lösöret på gården där någonstans. Jag har inte varit dit, så jag vet inte.
Jag tänker just lösöret då – vet du om kommunalrådet har varit i kontakt med sonen om det här? Om det är någonting han är intresserad av?
– Jag vet inte. Jag tror han har varit i kontakt med gode mannen om en skoter. Det är jag inte hundra på. Jag tror det.
Och vad hände med den skotern?
– Det vet jag inte om den stod kvar. Jag har inte varit inkopplad på det sedan jag lämnade över nyckeln. Jag har inte varit dit. Och jag har inte pratat med köparen heller. Så jag vet ingenting.
Men du har varit och kollat i huset och du vet vad det var för lösöre. Det var väl möbler där kvar? Fotografier fanns det kvar?
– Ja, men det har visst tagits hand om tror jag. Jag tror att den här köparen, han sa idag på radion att han hade hittat fotoalbum.
Är det kommunalrådet du pratar om som hade hittat det?
– Ja visst. Jag hörde idag på radion att han hade hittat något fotoalbum som han skulle lämna till gode mannen.
– Förmodligen framledes får jag det på boendet, då kan hon sitta och titta på albumen och minnas.
Hur länge har kommunalrådet varit i kontakt med dig om den här fastigheten. Varför var just den här fastigheten intressant?
– Han var visst på jakt efter det. Jag har sett att han har annonserat efter att få tag på en fastighet. Han höll på i flera år.
– Jag blev inte alldeles överraskad när han ringde.
Du säger att det är svårt att få köpare till fastigheter. Men han har hållit på i flera år och försöker hitta någonting.
– Ja, men sådana här fastigheter skiljs inte folk ifrån, för det går i arv. Många fastigheter hamnar i träda och är tomma och förfallna.
– Om du åker runt i byarna så finns det många ödehus som finns någon ägare till som inte bor på orten. Det går inte att jämföra med ett skärgårdsområde eller Stockholm.
– Här får man nog vara glad om man får sälja något sånt där.
Han har ju varit på jakt efter hus i flera år, det sa du och det har jag också hört från halvbrodern. Han har inte fått köpa fastigheter däromkring. Är det den uppfattningen du också har?
– Jag har ingen aning.
– Det är liksom inte min nisch. Jag är pensionär och far inte runt och hör på allt skvaller. Jag har ingen aning.
Hur landar det här nu? Känns det bra för dig att det blev bra eller är det något som skaver?
– Det är det här med media och uttalanden som inte stämmer i verkligheten. För jag tycks ha gjort rätt hela vägen. Sedan blir man nästan utsatt på skampålen för det. Det är jag besviken på.
– Det man säger kommer inte med i media som jag tycker är jätteviktigt för min del. Det kommer inte med i det här.
– Jag är besviken på alltihopa. Hade jag vetat det jag vet nu hade väl kåken fått stå och ruttna ner.
– Det här hade jag inte tänkt att det skulle hända i och med att man tog på sig det här gode mans-uppdraget. Att man skulle bli satt ute i en skampåle, inte.
Hur mycket har kommunalrådet legat på dig att han vill ha det här huset?
– Han ringde ju. Jag sa att jag kan inte sälja huset utan nu måste överförmynderiet bestämma sig.
– Det var jag som då ringde till honom och sa att det skulle upp i nämnden i Lycksele den 20 augusti. Att vi då får vi höra vad de säger.
– Då gav de klartecken och då ringde jag och sa att nu köpet är klart. Han skulle ordna med banken och lån och då blev det bestämt en dag då vi skulle skriva köpebrevet.
I Överförmyndarnämnden sitter flera socialdemokrater. Känner du till det?
– Nej. Tyvärr har jag inte en susning om det. Jag talade med tjänstemännen där.
– Jag har inte en aning om vilka som sitter och vilka partier som är representerade. Det är utanför mitt kompetensområde.
Men du ringde till honom och sa att det skulle upp i nämnden den 20 augusti.
– Det blir inget beslut på någon affär, sa jag, inte förrän den 20 augusti. Då har de sammanträde i nämnden. Det blir inget beslut om någonting innan dess. Jag kunde ju inte sälja ett hus jag inte får sälja. Jag var ju tvungen att få godkänt först.
– Det blev godkänt i nämnden. Fast det kom in en överklagan som gick till tingsrätten. Där tror jag den blev återtagen. Jag tror det var god man till sonen som överklagade.
Men det blev ingenting av den?
– Nej. Det blev ingenting av den. Då var det klart att sälja huset.
Men du känner att du är trygg med ditt agerande i det här?
– Ja, agerandet är jag trygg med. Men sedan hanteringen som har hamnat i ryggsäcken min efter det här, det är jag besviken på.
– Det är den här skampålen man är utställd till efter det här. Jag tycker jag har gjort rätt hela vägen. Jag har inte bestämt någonting egentligen, utan det har ju överförmynderiet. För man har haft kontakt hela tiden i den vevan och sedan blir man stämplad som skurk. Det är jag besviken på.
– Och den här pojken som blev avbestulen huset och haft chansen i fyra år. Det var jag besviken på. Varför säger han så där?
– Och så sa man att han hade varit där så ofta.
– Han har ju aldrig varit där än på sommaren några dagar. Och inte brytt sig om någonting där. Så jag hade varit besviken på honom. Varför säger han så där när det inte är sant.
Hur är stämningen i Åsele? Det är ett litet samhälle och du bor ju där.
– Jo, jag bor här.
– Ja, men det märker ju i skvaller. Det blir enormt skvaller.
– Det skvallras ju. De som inte överhuvudtaget är insatta i ärendet. De har ju redan klart för hur det har gått till. De vet ingenting om hur det har gått till.
– Det är fantiserat och lagt ihop. Så jag är mycket besviken på alltihopa. Man känns ju stämplad som idiot för att man har försökt att göra det bästa av det. Så får man en stämpel i ryggen.
Vad säger du om att kommunalrådet har avgått nu?
– Ja, det är överraskande. Jag hörde det på radion. Jag blev överraskad. Han har ju egentligen inte gjort något fel, som jag ser det.
– För jag förklarade att det blir inget beslut förrän nämnden säger ifrån, så han har ju följt det jag har sagt åt honom, att det är nämnden som avgör.
– Vi hade ju inte så mycket kontakt. Det var ju då och sedan då nämnden hade beslutat. Då ringde tjänsteman och sa att det var klart.
– Då ringde jag och då sa han att han skulle ordna lån i banken. Och fixa för lagfarten.
Känner Andreas From till att sonen låg nedsövd på IVA under den här processen?
– Jag är tveksam. Jag tror inte att han visste när han ringde från början. För det jag fick veta var från IVA i Umeå.
Men du har berättat det för honom sedan.
– Sedan har jag berättat att han har visst blivit sjuk, pojken, sa jag.
Vad sa han då?
– Det minns jag inte men jag berättade det nog säkert för honom. Men jag är inte säker nu hur och vad som var sagt.
Men han visste i alla fall det innan köpet?
– Ja, det var innan vi skrev på och for till Vilhelmina. Då visste han det. Men det var ju september någongång.
Och det var inget han funderade över då? Ställde han frågor om det här?
– Nej, det tror jag inte det blev sagt något. Inte som sagt att jag har registrerat någonting, nej.
Marcus Eriksson, halvbror till Anders, sade till Riks i onsdags att han inte pratat med Enar Nordin på länge.
– Jag pratade med Anders senast i dag (på onsdagen, reds. anm) och då säger han att tanken var att mamman skulle ha kvar det tills han tog över det och att hon hade ekonomin att ha kvar det. Det är inget fel i det.
Har det varit diskussion om att det ska säljas innan?
– Vad jag förstår på Enar är att han under fyra års tid velat att Anders ska ta över huset. Nu när jag pratar med Anders om det så har han sagt att mamma har huset, och sedan när det dags tar han över det.
– Det känns som att den här försäljningen, den skulle From ha, säger han och fortsätter:
– Jag tänker så här, jag som god man ska göra det som är bäst för mitt huvudman. Det är mitt uppdrag.
– Om det är så att din huvudman har dåligt ställt, om du har en fastighet som du ska sälja – varför inte försöka sälja och få så bra betalt för den som möjligt?
Marcus Eriksson fortsätter:
– Han hade inte ens en chans att hämta grejer som var där. Det har eldats ganska hårt där i höst med grejer. Det har körts flitigt till ÅVC. Det finns ingenting kvar.
Vem är det som har gjort det? Gode mannen?
– Nej, det är Andreas. Han köpte det med lösöre.
Så han har kört undan grejer och eldat där?
– Ja, för på papper och juridiskt sett är det ju han som har köpt det. Gertruds gode man har ju sålt det med lösöre.
– På papper är det ju i ordning. Men man ju fundera – hur är det etiskt och moraliskt att göra så?
Han har alltså inte varit i kontakt med Anders?
– Nej.
LÄS MER: Halvbrodern om att släktgården gått till Åseles kommunalråd (S): "Utnyttjat en som är jättesvag"
LÄS MER: Åseles kommunalråd (S) avgår – köpte släktgård av dement kvinna när sonen låg nedsövd
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.