I en tidigare insändare belyste jag de enorma problemen med att lagra el i batterier för att säkra elförsörjningen i Stockholms län i två dygn utan vind. Det skulle krävas hisnande 1,2 miljon ton li-jon-batterier och använder man de vanliga batterierna i ”batteriparker” blir det 2 miljoner ton. Men om batterier är för tunga och dyra, är då vätgasen den räddning som politikerna i EU propagerar så hårt för?
Nej, med vätgasen följer ännu större problem. Bakom de vackra orden om ”grön vätgas” döljer sig en teknisk mardröm av energiförluster och stora säkerhetsrisker. Vi återvänder till exemplet med Stockholms läns elbehov under två dygn utan vind.
Vätgaskedjan är hopplöst ineffektiv. Från det att elen lämnar vindkraftverket, genom elektrolys och komprimering, försvinner stora mängder energi som värme. När vätgasen sedan ska omvandlas tillbaka till el sker nästa stora förlust: verkningsgraden för hela kedjan är 40 procent.
Ett räkneexempel som visar förlusterna: Om vi har ett vindkraftverk med maxeffekten 10MW, ska allt som är anslutet vara dimensionerat för 10 MW även om det bara levererar 3,5 MW som medeleffekt on- offshore (Stockholms län). Av elen gör vi ”grön” vätgas. När vinden mojnar, gör vi el av vätgasen. Då får vi ut ungefär 1,4 MW av 10 MW installerad effekt. 1,4 MW av 10 MW!
10 MW-kraftverk är inga små snurror. De reser sig 250 meter upp i luften – det är som att ställa två och ett halvt Stadshustorn på varandra. Varje propeller sveper över en yta stor som fyra fotbollsplaner.
Vätgas har hög energi per kilo, men den är extremt utrymmeskrävande. För att lagra vätgasen till dessa två dygn krävs bergrum med en volym motsvarande en Avicii Arena (Globen). Dessa måste trycksättas till 200 bar. Ett tryck som motsvarar nivåerna i en djuphavsgrav på två kilometers djup. Att bygga sådana enorma ”bombkapslar” under jord är en ingenjörsutmaning av episka proportioner.
Vätgasmolekylen är universums minsta och en ”utbrytarkung” som läcker genom material där andra gaser stoppas. Den gör stål sprött och är extremt lättantändlig. Till skillnad från bensinångor, som kräver en specifik blandning med luft, är vätgasen inte så noga – den exploderar vid nästan vilken blandning som helst (4–75 %) och brinner dessutom med en osynlig låga. Att hantera dessa enorma mängder i närheten av befolkade områden innebär oacceptabla risker.
I Stockholmsregionen finns en stark opinion för vindkraftens utbyggnad – så länge den sker någon annanstans.
Om man inte är beredd att se 250 meter höga stålskulpturer från sina egna köksfönster, bör man nog fundera ett varv till på om vindkraftsdrömmen med vätgaslagring verkligen är den väg man vill gå. Väljarna kan och ska ta ansvar för den elproduktion de önskar sig när de går till valurnorna i höst. Det finns ju alternativ som inte är lika invasiva och som fungerar bra varhelst de byggs.
Jag har räknat på 1 000 st, 10 MW, vindkraftverk byggda i Stockholms stad, län och skärgård och inte ens om vi bygger både ”batteriparker” på över 1 miljoner ton Li-jon-batterier och gräver ner vätgaslager stort som Globen kan vi försörja Stockholms län med el. Det kommer periodvis att bli svart.
Batterier och vätgas kostar el. De producerar inte någon netto-el utan de är symtom på en dålig produktionsmetod!
En positiv nyhet är att så fort det här har byggts i Stockholm kan du som bor där säga upp gymkortet. Du kommer att cykla till jobbet, speciellt vintertid.
Olov Larsson
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.