Insändare: Mer vindkraft till stockholmarna!

Efter valet 2022 styrs Stockholms stad och region av en koalition som hyllar vindkraften som lösningen på elproduktionen. Men bakom den gröna retoriken döljer sig en fysisk och moralisk omöjlighet. Om Stockholms väljare faktiskt tvingades leva med konsekvenserna av sin egen energipolitik, skulle länet snart begravas under miljoner ton Li-jon-batterier.

I Stockholmsregionen är stödet för en snabb utbyggnad av vindkraft massivt. I stadsdelar som Södermalm röstade över 70 procent på de partier (S, V, MP, C) som aktivt drivit på för att avveckla den stabila kärnkraften till förmån för väderberoende el. Men det finns en hake: man vill ha vindkraften, men absolut inte där man själv bor. Det är moraliskt barnsligt att rösta för att förstöra landsbygd och vildmark med vindkraftverk, utan att själv vilja ha en enda i sin egen närhet.

Kan de inte räkna?

Låt oss leka med tanken att vi faktiskt placerar vindkraften där de som röstar på den bor. För att försörja länets ca 1,1 miljoner hushåll krävs en reservkapacitet som saknar all vett och sans.

Om vi antar att ett genomsnittligt hushåll i länet förbrukar 20 kWh per dygn och vi vill ha elgaranti vid bara två dygn av stiltje, krävs en enorm lagring. För varje hushåll behövs motsvarande ett batteripaket från en Tesla 3 på 40 kWh. Ett sådant batteripaket väger 1/3 ton.

När vi sedan lägger till Stockholms tunga infrastruktur – tunnelbana, sjukhus, vattenverk och industri – landar vi på en totalvikt av 1,2 miljoner ton Li-jon-batterier.
Logistiken bakom denna ”gröna” dröm är absurd. För att frakta hem de 1,2 miljoner ton batterier som krävs för två dagars elgaranti behövs 30 000 fullastade långtradare. Ställer vi dem på rad bildar de en kö på 72 mil – det är en obruten linje av tunga fordon från Stockholms slott hela vägen ner till Malmö och vidare ut på Öresundsbron.
Är det den "gröna omställningen"? Alla organismer större än en-celliga måste förstå att vindkraft och lagra i batterier är ”bort i tok”. Och nej, vattenkraften kan inte balansera mer vindkraft än den gör. Dagens ”batteriparker” byggs inte för effekt utan för att stabilisera ett allt skakigare elnät.

Ekonomiska luftslott och inget konsekvenstänk

Vindkraftsförespråkarna pekar ofta på något som på socialdemokratiska kallas ”Marknaden”, som styr genom subventioner, skatter och avgifter. Men verkligheten i ett typiskt projekt som ”vindkraftsparken” Markbygden, utanför Piteå, visar på miljardförluster och rekonstruktioner där investeringen på 10–12 miljarder i princip är förlorad för de ursprungliga ägarna. Industrijättar som Siemens och GE kämpar med astronomiska garantiåtaganden då slitaget på de enorma vind-turbinerna visat sig vara långt större än väntat.

Att bygga 150 meter höga stålkonstruktioner med generatorhus som Siemens Gamesa 21–276 som väger nästan 1 000 ton långt ute på öppet hav och som ska tåla saltstormar i 30 år är en extremt dyr och sårbar utopi jämfört med stabil baskraft. Ett vanligt svenskt lok väger 80 ton. Generatorhuset motsvarar alltså 12–13 lokomotiv som ska balansera 150 meter upp på ett stålrör.

I Storbritannien har man redan sett baksidan av havsbaserad vindkraft: begreppet "energifattigdom" har blivit en bister verklighet där nästan 5 000 personer dog vintern 2022/23 för att de inte hade råd att värma upp sina hem i ett system som förlitar sig på nyckfull vind.
Projekt- och byggtid för vindkraft är i Sverige 7–10 år.

Alternativet är att bygga 3 reaktorer som är lite större än Forsmark 3 och placera i Stockholms närhet. Medan reaktorerna står i 80+ år, har vindkraftverken hunnit rosta sönder och bytts ut tre gånger om. Förväntad projekt- och byggtid verkar, med den personal som nu jobbar på departement och Vattenfall, vara mellan 50–70 år. Undrar om det är kallt där eller varför de sitter på händerna hela dagarna?

Olov Larsson