Debatt: Cancel culture – konsten att göra sig av med vem som helst. Känner du till knepen?

Denna debattartikel är skriven och tagen från ett verkligt händelseförlopp som fortlöpt, på en av Sveriges flaggskepp till företag gällande framgångssagor, positivitet, ”nöjda medarbetare”, ”nöjda kunder”, monopolverksamhet, välrenommerade och stora ord om sammanhållning etc.

Jag är inte här för att svartmåla eller använda mig av samma medicin, däremot vill jag som gästskribent ge en objektiv insyn på hur förkrossande och lamslående detta svårt illavarslande fenomen är att bli utsatt för.

Kan du som VD, mellanchef, medarbetare eller timanställd tänka dig att få fötterna bortslagna med all tänkbar kraft utan att du egentligen gjort något fel? Häng med nu - lek med tanken; samma specifika företeelse som att en överordnad i USA vaknat upp på fel sida och bemöter någon ur personalen med ett ”you’re fired!” som får gå för dagen. Bara för att liksom.

Jo, jag tackar! Skillnaden med exemplet som jag målade upp och verkligheten i Sverige är att arbetstagaren, i alla fall på pappret är avsevärt mycket starkare & stabilare med ett drös av skyddsnät. Nja, inte nödvändigtvis.

Vadå - är du inte beredd på att förlora din bostad, bil, stabil inkomst, goda kollegor, trivsamt arbete, identitet, felaktigt stämplad som något oönskat, hela professionella karriär söndertrasat, fysisk & psykisk hälsa samt i största allmänhet liv? Bara för att någon eller några ogillar dig?

Förstå mig rätt; Sverige är ett fantastisk land på många sätt, men jämför vi med USA så är defamation ett tämligen allvarligt begrepp (med mångmiljonbelopp i böter vid fällande dom), i Sverige skakar vi på axlarna och knyter näven i fickan, för att bara acceptera det.

Jahopp. Frågan jag ställer mig som behövt gå igenom detta – är det rimligt överhuvudtaget att bli utsatt för ett sådant utstuderat & förkastligt maktövergrepp?

Absolut inte, nej.

Vi behöver som både arbetstagare & givare utbilda samt gardera oss. Detta varken behöver eller ska vara vardag i Sverige, skäms faktiskt ögonen ur mig och andras vägnar att det får förekomma 2024. Skulle jag ge en lekmannagissning så kommer vi se många, många fler fall som resulterar med cancel culture i samband med generationsskiften på arbetsplatser. Det enda som är viktigt är att bekämpa fenomenet med all tänkbar kraft, för det har inte i ett civiliserat samhälle att göra.

Lösningen är nämligen inte speciellt lätt med nuvarande juridiska system & rättsväsende, som är fast i ett utopitänk och många gånger går gärningspersoners ärende. Men ett vasst ledarskap på en arbetsplats uppmärksammar och sätter tydligt ned foten omgående, när det yttras om att allvarliga anklagelser haglar mot en person eller personer. Det är utan tvekan avskedsgrundande beteende, för får brunsmetande / en epitet / stämpel fäste som sanningsenlig är risken stor att skadan är omätbart bottenlös.

Exempelvis; Kalle Kallesson tycker jag gör ett alldeles för bra jobb och jag känner mig mindervärdig att tvingas arbeta med honom. Han gör mig avundsjuk och får mig att må dåligt för att jag är lat, vill att han ska lida det största möjliga.

Då säger jag att Kalle Kallesson är en alkoholist / kvinnoboxare / våldtäktsman / psykfall / aggressiv / psykopat / fascist / nazist / annat negativt laddat ord (ja, ni fattar poängen). Ingenting av detta behöver stämma alls med verkligheten, men fastnar något av angreppen så är bollen redan i rullning.

Signerat,

Per Svala