Därför ska vi vara tacksamma för kulturkanon

Debatten om svensk kulturkanon verkar i dagarna ha slagit ner som en atombomb i media. Det är för- och emot, det är åsikter, det är klagomål, personangrepp och ilska. Vad är egentligen kulturkanon? Kanon är ett ålderdomligt begrepp för att beskriva en samling, man skulle istället kunna benämna det kulturminne. Eller kanske mer passande kulturskatt.

Lars Trägårdh, som har tagit fram den omtalade kulturkanon är professor i historia vid Ernsta Sköndal högskola. Man kan givetvis ha åsikter om att en enskild individ, oavsett akademiska meriter, ska bestämma vad som ska vara Sveriges kulturhistoriska minne och ingå i en litteraturkanon.

Som teolog är jag van vid att alla bibeltolkningar sedan 2000 år har framtagits av en grupp specialister, språkvetare, forskare, bibelhistoriker och teologer. Den nuvarande svenska bibeln, Bibel 2000, eller Karl XVI Gustafs bibel, är framtagen av bibelkommissionen på uppdrag av Sveriges Regering genom en motion från 1961. Arbetet tilldelades olika arbetsgrupper och den dåvarande kyrkoministern (staten och kyrkan var då ännu ej separerade) Alva Myrdal tillsatte en utredning redan året därpå.

Med detta som bakgrund är det relevant att fråga sig varför en svensk kulturkanon ska avgöras av en enda enskild person, professor eller ej. Sverigedemokraterna har länge försökt att få till en svensk kulturkanon eftersom en sådan saknas, och det är hög tid att Sverige erkänner sina stora författare som bidragit till landets kultur, språkförståelse och bildning. Det kan tyckas tondövt av övriga partier som motsätter sig en sådan ansträngning av partipolitiska skäl. Vad är det för fel på August Strindberg, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Karin Boye, makarna Sjövall-Wahlöö, CarlMikael Bellman, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Elsa Beskow, Ingmar Bergman, Gunnar Myrdal, Dag Hammarskjöld eller Birgit Cullberg?

Naturligtvis kan man anse att listan över kulturkanon är inkomplett, att det saknas både författare och scenkonstnärer, men det är likväl ett nog så gott första försök. Kulturministern Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar, diskuterade saken häromdagen i SVT. Det blev starka åsikter från både höger- och vänsterpolitiker, inklusive L-ledaren Simona Mohamsson och V-ledaren Nooshi Dadgostar.

Här menade man från oppositionen underförstått att en svensk kulturkanon med enbart svenskar är rasistisk, icke-inkluderande och osynliggör invandrare som bidragit stort till Sveriges kultur. Cornelis Vreeswijk skulle kunna vara en sådan figur, han var både holländare och jude. Däremot var han inte svensk eftersom han aldrig erhöll svenskt medborgarskap. Han ansågs inte tillräckligt svensk.

Det är just här som Jessica Stegrud (SD) gör sitt största klavertramp. Osvensk etnicitet är inte synonymt med icke-svenskhet. Det finns åtskilliga författare och poeter, scenkonstnärer och musiker som bidragit oerhört mycket till just svensk kulturkanon. Vi kanske alla kan vara överens om att en kanon avser något historiskt. Bibelns kanon är som yngst 1700 år gammal. Det är inget fel på Fares Fares eller Laleh, de har båda absolut bidragit till svensk kultur på ett för många positivt sätt trots att de inte är etniska svenskar, som ju inte heller Cornelis var. Så där är Jessica Stegrud (SD) helt fel ute.

Men samtidigt är det kulturhistoria och det naturligt historiskt svenska som är just svenskt. Svenska artister och kulturarbetare med utländskt ursprung utesluter inte att Sverige behöver en minneslista över fantastiska författare och personligheter som gjort Sverige till vad det är idag. Den som förnekar Sveriges historia kommer att möta motstånd, etniska svenskar är måna om det genuina och äkta varifrån vår kultur härstammar.

Att som Mona Sahlin (S), Sveriges före detta vice statsminister, förneka och förringa svensk kultur är inte en konstruktiv väg framåt. Midsommar är inte ”töntiga saker”, det är själva sinnebilden av svensk identitet och detta betyder, oavsett vad många kan tro, väldigt mycket för den svenska identiteten och folkviljan.

Därför är det av största vikt att framta en kulturkanon som representerar Sveriges historia i första hand, just för att historien är själva grundvalen som Sverige står på. Eller som Ernst-Hugo Järegård uttryckte saken i den danska serien "Riket": "Danmark är byggt på utsikten kalk, Sverige är byggt av granit."

Det är kanske här som vi bör uppskatta någon som Lars Trägårdh, det bör ses som ett första försök att bygga något för vår gemensamma framtid. Ty den som inte uppskattar historien uppskattar inte heller nutiden.

Oscar Leijontoft

Litteraturvetare, Teolog och invandrare