Linda Nieuwenhuizen: Från Riksbank till Riskbank?

Inflationstakten (KPI) var i augusti 3,2 % vilket betyder att Riksbankens inflationsmål om 2 % överskridits med råge. I augusti lät man därför styrräntan ligga kvar oförändrad på 2 %. Man missbedömde inflationsläget i juni - inflationen ligger kvar på höga nivåer. Trots detta väljer Riksbanken att på nytt sänka styrräntan till 1,75 %. Det signalerar enligt min uppfattning att det ekonomiska läget är bekymmersamt. Riksbankens vice chef, Anna Seim röstade emot sänkningen då regeringens finanspolitik för 2026 kan få inflationen att stiga. Flera banker förväntade räntesänkning, några anser dock att inflationsutvecklingen måste säkerställas innan nya sänkningar blir aktuella. Svensk ekonomi - eller snigeln - har fastnat och kommer inte vidare. Hur är det möjligt?

Under riksbankchef Stefan Ingves tid gjordes enorma uppköp av värdepapper perioden 2015–2022 i syfte att stimulera ekonomin och påverka inflationen. Detta företag misslyckades enligt Riksrevisionens analys vilken visar att köpen varit ineffektiva och oförsvarliga. Så, vad har egentligen de senaste årens expansiva penningpolitik åstadkommit? Riksbanken har snarare förvärrat än lindrat den ekonomiska utvecklingen. Jag kommer ihåg dessa stimulanser från pandemitiden då jag som samhällskunskapslärare gick en digital kurs; ”Riksbankens roll i samhällsekonomin”. På slutet av kursdagen fick deltagarna möjlighet att live, online ställa frågor till själve riksbankschefen. Jag var sist ut och frågade Ingves om det verkligen var så klokt att via värdepappersköp och på konstlat vis stimulera ekonomin? Han svarade: 

”Det är ju som att på måndagen, efter en fotbollsmatch som under söndagen avgjordes med straffläggning, säga att straffen skulle lagts på ett annat sätt.”

Det förundrade mig att riksbankschefen svarade så. Har inte Riksbanken för sin penningpolitik bättre underlag än att på detta vis ta en risk och så att säga ”skjuta från höften”? Jag trodde att Riksbanken till denna dags datum var oberoende och förankrade sina beslut i tillförlitliga prognoser och via god omvärldsbevakning relaterat det ekonomiska läget genererade direktionen trygg förvissning om vilka stimulanser som ger avsedd effekt och inte. Sverige låg kvar på nollränta när inflationen kraftigt började stiga. Det är inte ens ”miss på straffen” för att tala ingvesianskt utan kapning av svensk ekonomi; ett klart rött kort med utvisning som följd.

Vår nye riksbankschef Erik Thedéen har tagit en annan riktning än att stolleköpa värdepapper, ett verktyg som endast ska användas i extrema situationer. Baksmällan från storköpfesten med Ingves som bartender, har gett den svenska snigeln ständig fyllehicka och delirium. De inköpta obligationerna ligger som en gigantisk, pinsam och obetald festnota om 80 miljarder, medel som nu ska skjutas till av staten då det råder brist på kapital hos Riksbanken. Att riksdagens finansutskott inte utfrågat Riksbanken i ärendet är obegripligt. Riksbankens skygglappsapproach avseende omvärldsanalys och noll tajming är de i särklass främsta inslagen i Ingves penningpolitiska cocktail. 2008 hade vi en hög styrränta trots ekonomisk avmattning och att inflationsmålet nåddes. Men, till och med obstinata Ingves måste till slut följa omvärlden, som en blixt från klar himmel sänktes räntan fast alldeles för sent. Att det var låg ränta under pandemin kan vara försvarbart men då ekonomin återhämtade sig och inflationen började stiga - vilket den gjorde långt innan Ukrainakriget - borde styrräntan åter höjts. Ingves lärde dock inget av tidigare misstag utan fortsatte tänka själv och proklamerade för att styrräntan skulle vara noll ända till 2024. Den av Ingves hemkörtstillblandade drinken som däckade svensk ekonomi kan vi kalla ”Gasen i botten” eller varför inte ”Racersnigeln”. Kanske blev Ingves fartblind? På tok för sent nyktrade Riksbanken till. 

Hur kunde detta hända? Inflationsprognoserna var enligt finansutskottet undermåliga. Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet (CeMoF) utvärderade Riksbankens penningpolitik under Ingves, 2022. Rapporten visar att inflationen låg på 7,7 % vilket främst berodde på ekonomiska störningar och en stark återhämtning efter pandemin, men också Riksbankens åtgärder spelade roll. Inte bara inflationsprognoserna var dåliga utan styrräntan borde höjts mycket tidigare och de inköpta drivorna av värdepapper försålts. Detta skulle hållit tillbaka inflationen och varit en tydligare information till marknaden. Att bostadspriser går upp på grund av en kraftig nedgång i räntorna är en känd ekonomisk ekvation. Med nollränta ökar hushållens skuldsättning (som Ingves var så oroad över). Hans penningpolitik är därför ologisk och fel. En oansvarig kreditgivning som driver upp priserna på bostäder utan reella faktorer är vansinne. Samma tragedi och fars tycks fortsätta även nu med sänkning av styrräntan till 1,75 %. Men, det kanske är förståeligt, för vad ska Riksbanken göra åt Ingves ”missbruk”? Snigeln är inte bara långsam, den har stannat, inmålad i hörnet, förvirrad av alla injektioner och artificiella kickar. Trots den felaktiga inflationsbedömningen - eller rättare sagt inflationsförhoppningen - och sänkningen i juni tvingades Riksbanken denna vecka att sänka styrräntan igen. 

Summa summarum: lågräntepolitiken har drivit upp bostadspriserna vilka i sin tur har gjort att svenska hushåll enligt Finansinspektionen tillhör de mest skuldsatta i världen och EU (tredje plats) Samhällsekonomin klarar därför inte av för höga räntor, konsumtionen stannar av då folk måste lägga mer av hushållspengarna på sina bolån. Om konsumtionen avstannar påverkas samhällsekonomin negativt, produktionen minskar med varsel och uppsägningar som följd. Därför behövs stimuli. Men, att stimulera ekonomin för mycket ökar inflationen i synnerhet om staten 2026 ytterligare ska stimulera. Riksbanken har hamnat i ett läge där de varken kan gasa eller bromsa, vad de än gör så sinkas ekonomin. Uppåtboosten fungerar lika litet som nedåtboosten. Det är kanske dags för svensk ekonomi att nyktra till och få möjlighet att komma clean? Att marknaden åter görs fri och den osynliga handen få verka, det vill säga låta marknaden styra och inte politiken.

Avslutningsvis - vad göra? Det hjälper föga att utse en scapegoat, i detta fall Riksbanken och Ingves även om jag tycker att hans huvud subversivt bör rulla tillsammans med staten och Svenssons alla miljarder. Vi ska lära av det och inte göra om samma misstag. Oavsett vilket står vi där vi står med en ekonomi på tomgång. Under många år framöver får vi svenskar betala kalaset, beta av våra enorma hushållsskulder och via skatten fylla på Riksbankens kassavalv med nya miljarder. Jag kan tycka att Riksbanken åtminstone borde ställas till svars. Stefan Ingves ledarskap är ett kvitto på hur det går när klåfingriga och politiskt lättpåverkade personer sitter på samhällsavgörande och viktiga så kallade oberoende poster. Ett lämpligare namn på Riksbanken om den inte slutar vara medberoende och politiserad är Riskbanken.

Linda Nieuwenhuizen