Prenumerera
Efter att ha läst vårt – Niklas Lindberg och Jesper Åströms – manus När odjuret kom loss ”med stort intresse” och ansett det vara ”väldigt begåvat skrivet”, återkom Bonnierägda Forum med ett förbehåll: politisk korrigering. Vi förväntades tona ner huvudkaraktärens maskulinitet och skriva om berättelsen för att passa ett specifikt narrativ. Vi valde att tacka nej. Frågan är: hur många andra författare i Sverige har uppmanats till liknande ideologisk anpassning?
Svensk bokbransch befinner sig i ett märkligt tillstånd av marknadsmässigt självskadebeteende. Medan storförlagen i Stockholm ängsligt vakar över den snäva åsiktskorridoren, lämnas en stor grupp läsare utan litteratur som tilltalar dem. Utgivningskatalogerna domineras idag av en likriktad ström av harmlös feelgood och välkammade deckare. Det som skaver, utmanar eller helt enkelt skildrar livet utanför den urbana medelklassens bubblor sorteras metodiskt bort.
Det är heller ingen slump att den litteratur som faktiskt når bred spridning i Sverige nästan undantagslöst lutar åt vänster. De dominerande förlagshusen har i praktiken monopol på utgivningen, vilket gjort den ideologiska bredden försvinnande liten, med några få importerade alibin i stil med Michel Houellebecqs Underkastelse. Idag är det svårt att peka på ett enda etablerat svenskt förlag som öppet ger ut skönlitteratur som riskerar att falla människor med högerorienterade värderingar i smaken. Resultatet är inte bara en snedvriden kulturdebatt, utan ett demokratiskt underskott där litteraturen reduceras från konstform till värdegrundsbärare.
Detta borde rimligen ligga i högermediernas eget intresse att uppmärksamma. Litteratur och populärkultur har historiskt haft en sprängkraft som ofta överstiger den politiska debattens. Utan en egen litterär och kulturell infrastruktur riskerar varje politisk rörelse att förlora på sikt. När den ena sidan abdikerar från romanen, berättelsen och myten, lämnar man fältet fritt för den andra att definiera människobilden, moralen och historieskrivningen. Den vänsterorienterade litteraturen tar då inte över genom överlägsen kvalitet, utan genom frånvaro av alternativ.
Vår romans huvudperson, rockartisten Johnny, är precis den slags karaktär som dagens proffstyckare älskar att hata: en politiskt inkorrekt antihjälte från landsbygden som vägrar be om ursäkt för sin existens, sina laster eller sin svaghet för vackra kvinnor. Trots att boken beskrevs som ”oemotståndlig” av oberoende Bibliotekstjänst och fick superlativ från både krigskorrespondenten Staffan Heimerson och skådespelaren Magnus Krepper, bemöttes den av tystnad från etablerade medier och förlag, utöver den kontakt som redan nämnts.
Vi menar att När odjuret kom loss – bortom sin samtidspolitiska laddning – är ett seriöst försök att skriva en generationsroman om en man av folket. Berättelsen följer Johnnys liv genom decennier av samhällsförändring, i en episodisk och episk form som för tankarna till Forrest Gump och O Brother, Where Art Thou? Skillnaden är att detta är en svensk berättelse, förankrad i landsbygd, folkhem och verkligt levda liv. Att en sådan roman knappt når offentligheten säger mer om marknaden än om verket.
Efter den initiala hyllningen signerad John Häggblom på Forum återkom de efter redaktionsmötet med en kravlista som mer liknade ett partiprogram än ett redaktionellt utlåtande. Skildringen av ”humorbefriade feminister” dömdes ut som omodern, och vi uppmanades att tona ner allt som kunde tolkas som ett försvar av den traditionella ”kulturmannen”. Vi skulle dessutom låta Johnny ”göra upp med sina missbruk” och fördjupa kvinnliga bifigurer. När den alkoholiserade rockaren Berra – en karaktär som introduceras redan 1965 i en svart DeSoto Fireflite – lägger ut orden om vad kvinnor egentligen vill ha, lär ögonen ha lyst röda. Budskapet var tydligt: förändra totalt, eller stryk. Att en karaktär i en historisk skröna inte pratar som en modern HR-avdelning betraktades som ett så pass stort problem att det krävde historierevisionism. Så istället för att sticksåga sönder vårt manus och klä det i rosa sammetsband valde vi att gå vår egen väg. Och detta är pudelns kärna: den tysta censuren i modern svensk förlagsvärld. Man refuserar inte på grund av bristande talang, utan för att berättelsen inte validerar en ideologisk mall.
Utan draghjälp från de stora kedjorna eller marknadsföringsmuskler blev den egna vägen ett bokstavligt Sisyfosjobb. Sextimmarspass innanför livsmedelsbutikers entréer, brödsmule-gigs på bibliotek och en räcka av såväl digitala som fysiska brev till förlagsdirektörer. Ju fler positiva läsarutlåtanden vi fick, desto svalare framstod intresset hos medier och förlag. Det är lätt att dra slutsatsen att litterär kvalitet år 2026 fungerar som en oönskad barlast; ju mer tyngd, sanning och autenticitet en berättelse besitter, desto farligare blir den för den bräckliga och välpolerade värdegrundsflotte som branschen navigerar på. I stället för att välkomna tyngden väljer man att kasta den överbord, för att inte riskera att även den rådande ordningen dras med ner i djupet.
Symptomen på branschens lutning syns tydligt i SVT:s satsning Dicklit. Man vill locka män till läsning, men lyckas med konststycket att analysera Tove Jansson ur ett feministiskt perspektiv redan i första avsnittet. Försöket att bota läskrisen reduceras därmed till att servera mer av det som redan fått målgruppen att vända litteraturen ryggen.
Vi är inte bittra, men bekymrade. När egenutgivna verk som Jens Ganmans Folkets hjälte negligeras av etablissemanget trots en massiv läsarskara tvingas man fråga sig hur många andra berättelser som tystats av samma skäl. Vi ser samma mönster i hur en stilistiskt briljant och existentiellt djup författare som Einar Askestad bemöts. Trots en verkshöjd som borde placera honom i litteraturens finrum hamnar han i skuggan eftersom han vägrar stryka medhårs.
Budskapet till landets författare är glasklart: konservativa värden, maskulinitet eller historisk autenticitet har inte längre något existensberättigande i den svenska romankonsten. Johnny – och hans entourage – fungerar här som ett lackmustest för samtiden. Tål vi fortfarande romanfigurer som inte ber om ursäkt, som inte genomgår korrekt karaktärsutveckling och som inte levererar rätt värdegrund i rätt ordning? I reaktionerna på När odjuret kom loss blir det tydligt: branschen säger nej, medan läsarna säger ja. I den spänningen blottläggs ett avstånd mellan förlagens ideal och läsarnas preferenser.
För den som skriver bred, berättande prosa med folklig förankring är vägen till offentligheten idag påtagligt smal. Det handlar inte om brist på läsare, utan om svårigheten att ens få ett svar eller en prövning. Romaner som inte självklart placerar sig i samtidsdebattens mitt tycks ofta stanna utanför det litterära kretslopp där distribution och samtal uppstår.
Vi ställer därför en direkt fråga till landets förlagschefer. Vilket väger tyngst idag, litterär kvalitet eller ideologisk kompatibilitet?
Niklas Lindberg & Jesper Åström
Författare till När odjuret kom loss och grundare av Fria Vidder Förlag
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
