Prenumerera
En färsk förtalsdom visar hur rättstillämpningen riskerar att tysta även sanna och dokumenterade uppgifter om beteenden som hotar barns säkerhet. När gränsen för allmänintresse förskjuts uppstår en farlig tystnad och ett glapp mellan lag och politisk vilja som nu måste åtgärdas. För vem skyddar vi egentligen?
En aktuell förtalsdom väcker en avgörande fråga för rättsstaten. En ansvarig utgivare fälls, trots att det rör sig om sanna och dokumenterade uppgifter om sexuellt präglat beteende riktat mot barn.
Detta handlar inte om ett enskilt fall. Det handlar om riktningen.
När även sanna uppgifter med tydlig koppling till barns säkerhet riskerar att betraktas som förtal, förskjuts gränsen för vad som anses vara av allmänintresse. Det begränsar möjligheten att varna, förebygga och skydda. Det är en farlig utveckling.
När rättsläget blir otydligt följer något ännu allvarligare: självcensur. Medier avstår från att publicera, inte för att uppgifterna är felaktiga, utan för att risken blivit för stor.
Så uppstår tystnad. Och i den tystnaden är det inte de skyldiga som betalar priset. Det är barnen.
Sverige är bundet av Barnkonventionen och Lanzarotekonventionen. Båda kräver att staten arbetar förebyggande mot sexuella övergrepp.
När rättstillämpningen i praktiken ger vuxnas rätt till anseende företräde framför barns rätt till skydd uppstår en konflikt som inte kan ignoreras.
Det finns också en uppenbar inkonsekvens. Personer i kriminella nätverk namnges regelmässigt i förebyggande syfte, ofta innan dom fallit. Men när det gäller beteenden riktade mot barn tycks integritetsskyddet väga tyngre, även när uppgifterna är sanna.
Det är svårt att försvara.
Från politiskt håll har budskapet varit tydligt: barns trygghet ska stärkas. Men när rättstillämpningen går i motsatt riktning uppstår ett glapp mellan ambition och verklighet. Samtidigt har regeringsföreträdare lyft vikten av att civilsamhället driver på i dessa frågor. Men i praktiken riskerar aktörer som länge burit barns röst, som Dumpen, att tystas av rättslig osäkerhet och rädsla för förtalsanmälningar. Det är en utveckling som står i direkt motsättning till ambitionen att stärka barns skydd.
Det glappet skapar osäkerhet och riskerar att underminera det skydd vi säger oss vilja stärka.
Rättslig förutsebarhet är en grundbult i en fungerande demokrati. När ansvariga utgivare inte längre kan avgöra vad som är tillåtet att publicera, urholkas yttrandefrihetens funktion.
Lagstiftaren måste därför kliva fram.
Vi behöver en saklig översyn av förtalslagstiftningen, där balansen mellan integritet och allmänintresse tydliggörs, och där barns rätt till skydd ges reell tyngd.
Regeringen och Sverigedemokraterna är överens om att vi vill se över vad som ska utgöra förtal. Det handlar inte om att försvaga skyddet mot förtal. Det handlar om att säkerställa att sanningen inte tystnar där den behövs som mest.
Barn kan inte föra sin egen talan. Det är vårt ansvar.
Och det ansvaret kräver handling.
Henrik Vinge (SD), ordförande i justitieutskottet
Marléne Lund Kopparklint (SD), riksdagskandidat
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
